Det står mellan sjukvårdspersonal och patienter. Frågeställningen riskerar att dra allt närmare nu när antalet coronafall ökar snabbt.
Pandemin har blottlagt flera svagheter i det offentligas beredskapsarbete. Den kanske allvarligaste är bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal. Läkare och sjuksköterskor som träffar patienter med infektionssjukdomar måste ha skyddsutrustning för att inte riskera att själva bli smittade. Det kan handla om handskar, munskydd, förkläden och visir.
Att behandla en patient som har fått covid-19 eller annan sjukdom utan tillräckligt skydd är också något som i allra värsta fall görs med livet som insats. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna inom Sveriges läkarförbund, sade till Läkartidningen (25/3) att även yngre kan bli mycket svårt sjuka och avlida. Det gäller framför allt vid hög exponering av virus vid smittan och att man är utmattad med nedsatt immunförsvar.
I länder med stora coronautbrott har också sjukvårdspersonalen drabbats hårt. För ett par dagar sedan räknade Italien med 33 döda läkare. I Kina dog den 34-årige läkaren som tidigt slog larm om coronaviruset i den sjukdom han själv varnade för.
Tar säkerhetsutrustningen slut ställs vårdpersonal inför svåra etiska avgöranden. Ska de vårda patienter med den egna hälsan som insats? Eller ska de vägra behandla patienter – ett beslut som i allra värsta fall kan visa sig vara en dödsdom.
Att sjukvårdspersonal även i Sverige kan ställas in för den här typen av svåra frågeställningar är i grunden något som led av politiska beslutsfattare ska lastas för. Krisberedskapen har monterats ned, praktiskt och mentalt.
Ett problem är att Sveriges krisberedskap är militariserad. Så när Försvarsmakten stöptes om i en mindre form försvann även mycket av den civila beredskapen.
Finland, som däremot har hållit kvar vid sin totalförsvarsplanering, har under coronakrisen kunnat nyttja möjligheten att öppna sina beredskapslager och fått tillgång till miljontals kirurgiska ansiktsskydd, masker och hundratusentals andningsskydd.
I det korta perspektivet har också beslutsfattandet inom det offentliga lämnat en del att önska. Trots en uppenbar brist på material har kravet på CE-märkning av skyddsutrustning varit svårt att rucka på. Inte heller har den högsta politiska nivån talat klarspråk om de skarpa prioriteringar som kan behöva göras om skyddsutrustningen tar slut.
Genom att inte ha säkrat tillgången till skyddsutrustning har politiken tryckt ner svåra etiska överväganden till sjukhusgolvet.