Kopplingen mellan arbete och pension blir ännu svagare

Pensionsmyndigheten har tröttnat på politikernas populism. Ungefär så kan den rapport som myndigheten publicerade förra veckan sammanfattas.

Pensionsmyndigheten har nu varnat för att kopplingen mellan arbete och pension har blivit för svag.

Pensionsmyndigheten har nu varnat för att kopplingen mellan arbete och pension har blivit för svag.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT/Montage

Ledare2023-04-07 10:38
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Efter år av politiskt lappande och lagande med olika tillägg och vallöften om höjda pensioner har kopplingen mellan pension och intjänad livsinkomst satts ur spel. Myndigheten går så långt att den ställer frågan om Sverige behöver ett nytt pensionssystem.

I rapporten konstateras att det nuvarande systemet inte längre är förenligt med livsinkomstprincipen, som det en gång grundades på. I stället för att upprätthålla det så kallade ”respektavståndet” mellan nivån på pensionen för den som arbetat jämfört med den som inte har gjort det har pensionernas fördelning blivit alltmer ”platt”. De flesta får lika mycket i pension oavsett livsinkomst. Enligt myndighetens beräkningar kan respektavståndet till och med ibland bli negativt för den som arbetat heltid med medianinkomst jämfört den som saknat inkomst. På det sättet liknar pensionssystemet numera det gamla folkpensionssystemet, fast orättvist.

Urholkningen av livsinkomstprincipen förklaras nästan uteslutande av politiska beslut på senare år. Först var det inkomstpensionstillägget som riksdagens pensionsgrupp fattade beslut om 2020, därefter höjningen av garantipensionen – en eftergift från S till V – inför valet 2022. Efter dessa beslut har andelen pensionärer som har någon form av skattefinansierad pensionsförmån gått från 30 procent till 70 procent på bara tre år, och mer än varannan pensionär över 65 år får nu garantipension. Mindre än en tredjedel får sin pension enbart från inkomst. Pensionssystemet blir alltmer en avspegling av partiernas vallöften än den egna livsinkomsten. Det är inte hållbart.

Besluten har handlat om en i många delar behjärtansvärd politisk ambition att höja de allra lägsta pensionerna genom att förstärka grundskyddet. Pensionsmyndigheten konstaterar emellertid sakligt att pensioner är någonting annat än fattigdomsbekämpning. Dels är breda pensionstillägg via statsbudgeten ineffektiva, dels blir följden just den platta fördelningen som innebär att livsinkomstens betydelse minskar. Men i grund och botten handlar pensionen om rättvisa.

Är det verkligen rätt att allt fler får ungefär lika mycket i pension oavsett hur mycket man har arbetat? Så ser systemet i praktiken ut i dag. Det rimliga är att det alltid ska löna sig att arbeta och att kopplingen mellan arbete och pension förstärks, inte minst med tanke på utanförskapet bland utrikes födda som saknar arbetsinkomster. Den gruppens pensionskostnad kommer öka alltmer utan att motsvarande bidrag till pensionerna betalas in.

Utan reformer riskerar nästa valrörelse alltså att bli ännu en uppvisning i löften likt de som Pensionsmyndigheten nu med rätta kritiserar. Regeringen måste agera.