När en ny ledning dras betalas en engångsersättning ut till markägaren. Brukligt är att nätägaren och markägaren kommer överens. Ofta beroende på att markägaren inte har så mycket att sätta emot.
Hela relationen vilar nämligen på det underliggande hotet om expropriering, det vill säga att nätägaren via domstol tar sig rätt att dra ledningen oavsett vad markägaren säger. Det som möjligen jämnar ut styrkeförhållandet lite är att tiden det tar att få beslut om expropriering kan ställa till nätägarens planering.
Ersättningen är också densamma, oavsett om överenskommelsen är frivillig eller intrånget är påtvingat. Det innebär att den ligger på minsta möjliga vad nätägarna behöver betala. Jämför med till exempel vindkraftverk eller master. Där utgår årlig ersättning som oftast är indexerad för att följa med prisutvecklingen.
Därför är det bra att regeringen tillsätter en utredning för höjd ersättning till markägare. ”För att kunna möta det ständigt ökande elektrifieringsbehovet behöver elnätet byggas ut. I det arbetet är det viktigt att det finns en samhällelig acceptans för utbyggnaden och att de fastighetsägare som behöver upplåta utrymme anser att kompensationen för detta är rimlig”, säger energi- och näringsminister Ebba Busch (KD).
Det som ställer till det är att regeringen inte är tydlig med om det gäller alla ledningar. Det som nämns är elledningar, men VA och fiber har samma problem. Det vore orimligt om de exkluderades från nya ersättningsmodeller.
Vill regeringen ha en snabbare och mer smärtfri utbyggnad kan den också titta närmare på Trafikverkets handläggningstider för arbete inom vägområdet. Många ledningar går redan längs med vägarna. Tyvärr har Trafikverkets handläggningstider gjort att nätägare sökt sig utanför vägområdet. Med minskad lokal acceptans som följd eftersom det inneburit nya ledningar bara några meter från befintliga, avgrävda dräneringar samt skadade grödor. Med snabbare handläggningstider hade dessa ledningar oftare lagts i diket i stället, och markägarna hade drabbats mindre.
Det ska framhållas att det finns många fall då det inte varit några surare miner, men som kollektiv har Sveriges markägare tagit ett alltför stort ansvar och upplevt alltför stort obehag för alldeles för liten kompensation. Samhällets utveckling kan inte i så stor omfattning vila på tvång och enskildas hjärta för sin bygd.