Klockan är nu ungefär halv två. 400 valdistrikt återstår att räkna. Det blågula blockets ledning har hållit i sig och beräknas i nuläget fortfarande till tre mandat – 176 mot 173. Det är ingen stor marginal att luta sig mot. Byter två mandat sida har de rödgröna ett mandats övervikt.
Det ska nu mycket till för att det ska ske. 90 av de 400 distrikten ligger förvisso i Stockholm där Moderaterna har det bra kämpigt det här valet. Stockholm har gått från att vara ett skyltfönster till att bli ett sänka för M nationellt. Men med det sagt ska det mycket till för att de återstående distrikten ska få någon större inverkan på det samlade resultatet.
Utlandsrösterna har också en tendens att luta höger. Efter att ha underpresterat i gruppen 2018 har M den här gången skickat ut personliga videohälsningar till 160 000 röstberättigade utlandssvenskar, det vill säga nära nog samtliga. Det skulle förvåna om man inte reparerar skadan som har gjorts i den gruppen. Det skulle vara en stor chock om utlandssvenskarna skulle skada chansen till maktskifte.
Sena förtidsröster då. Det återstår omkring 80 000 sådana och hur de slår är svårare att sia om. Men att de skulle få en så pass kraftig slagsida att de vänder trenden är om inte omöjligt så i vart fall osannolikt.
Så även om det inte är klart finns det all anledning att tro och hoppas att Sverige faktiskt inom en snar framtid kan få en ny regering som både kan och vill ta itu med allt ifrån gängkriminella till elkrisen. Moderaterna har gått till val på att förändring inte bara behövs utan att den också är möjlig. Och partiet ser lyckligtvis ut att få rätt.
Det betyder nu inte att saker kommer att bli enkla. Tvärtom blir det en jobbig mandatperiod för vem som än leder landet. Elkrisen kommer vi att få dras med ett bra tag. Kriminaliteten och våldet likaså. Att M blir mindre än SD gör förstås ingenting lättare det heller. Men allt det där är viktigt är det just nu bekymmer för en annan dag.