Ska hela listan sammanfattas ligger fattiga länder i topp och rika länder i botten. En stor anledning till detta är att Oxfam förefaller ha synpunkter att statens inkomster från skatt på arbete och konsumtion är högre än statens inkomser från skatt på förmögenhet. Det är förvisso inte så konstigt eftersom skatt på arbete och konsumtion betalas av alla, medan skatt på förmögenhet betalas av de som har en sådan. Ändå menar Oxfam att det svenska skattesystemet är ojämlikt.
Det är inte en orimlig poäng att skatter kan bidra till ojämlikhet. Det är därför låga skatter är bra – det minskar ju deras skadliga verkan. Men rapporten bär på både underliga bedömningar och slutsatser som framstår både förenklade och direkt missvisande.
För det är märkligt att Oxfam menar att länder som Benin, Kambodja, Jemen och Afghanistan har mer jämlikhetskapande skattesystem än Sverige. Den typen av jämförelser väcker ju frågan om Oxfam enbart mäter den jämlikhet som finns på pappret, snarare än hur effektivt skatterna implementeras och vilka samhälleliga resultat de faktiskt leder till. Det är svårt att se hur de nämnda länderna, med stora utmaningar kring både institutionell stabilitet, ekonomisk utveckling och kvinnors rättigheter, skulle erbjuda bättre jämlikhet än Sverige.
För det andra missar rapporten centrala bitar av det svenska skattesystemet. Till exempel förefaller inte arbetsgivaravgifterna inkluderas. Även Oxfams redovisning av moms i några länder väcker frågetecken.
Vad som emellertid är mest problematiskt är att Oxfam tycks föredra system där alla är lika fattiga över länder som lyckats skapa tillväxt och välstånd. Jämlikhet för jämlikhetens skull, utan att ta hänsyn till levnadsstandard eller möjligheter till ekonomisk utveckling, är knappast ett rättvist eller eftersträvansvärt mål.
Om Oxfam på allvar anser att Sverige har ett problematiskt skattesystem, bör man i så fall kunna peka på verkliga alternativ som är bättre. Att placera Lesotho och Kambodja i topp på sin lista över jämlika skattesystem gör att argumenten inte känns trovärdiga. Snarare avslöjar det en bristande förståelse för vad som skapar långsiktig välfärd, ekonomisk utveckling reell jämlikhet.
Enklaste sättet att skapa ett samhälle utan klyftor är ju att staten tar all privat egendom. På så vis raderas den relativa fattigdomen. Den enda som blivit glad av något sådant är Oxfam.