Självklart är dansbanden en del av svensk kultur!

Dansbandsmomsen är ett typexempel på onödig statlig byråkrati

Piteåbandet Expanders.

Piteåbandet Expanders.

Foto: Maria Fäldt

Ledare2024-07-29 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

En klassisk regel är att man inte ska ge för mycket makt till politiker. Dessa tenderar nämligen att inte vilja släppa ifrån sig den och vad som introduceras som en ”tillfällig åtgärd” blir ofta permanent. En sådan är momsen som i sin ursprungsform introducerades på 1600-talet. På den tiden hette den ”lilla tullen” och var en temporär åtgärd för att betala Älvsborgs lösen, men det var en god inkomstkälla för staten och vi lever med momsen än idag. En skatt som, milt uttryckt, kan kallas för godtycklig och kultursektorn är ett tydligt exempel på detta. 

Om man driver en teater eller regisserar en balettföreställning är momssatsen 6 procent. När ett dansband spelar är däremot momsen 25 procent. Frågan är vad detta beror på? Kanske något så pass banalt som snobbism. Det är finare att se en pjäs av August Strindberg än att svänga sina lurviga till Expanders från Piteå. En alternativ förklaring handlar om vanlig hederlig svensk byråkrati. Skattesatsen finns där och ingen har funderat på varför en musikform som älskas av ett stort antal människor har en högre skattesats än andra kulturyttringar, som också älskas av ett stort antal människor. Det krävs någon vaken beslutsfattare för att ändra detta. En parallell är Stängselnämnden vars uppgift var att avgöra tvister mellan kommuner och järnvägsföretag och under sin 32 åriga livstid endast avgjorde ett ärende. Den nämnden avskaffades 2009. 

Dansband är vad man skulle kunna kalla för en genuin svensk kulturyttring och dansbandsveckan i Malung är en mångmiljonindustri. Kanske faller det inte alla i smaken, men om man säger sig vilja värna svensk kultur ingår dansbanden i detta. Ett steg i rätt riktning för en liberalkonservativ regering är att lyssna på musikerna och sänka momsen till 6 procent, vilket gäller all annan svensk kultur. oOm man inte gör det blir det ett tydligt exempel på att tomma tunnor skramlar mest. 

Dansbanden har länge behandlats styvmoderligt av etablissemanget. På 1970-talet kunde man inte dra av en kavaj som scenkläder utan bara sådant som inte kunde användas som vardagskläder,det var därför man fick de extravaganta dansbandskostymerna. Idag gäller det momssatser och därför är det bara att applådera att svenska dansband kräver att bli behandlade som andra delar av svensk kultur. En kamp som är rätt att stödja. 

Avskaffa dansbandsmomsen!