Det är inte direkt omöjligt att känna ett mått av sympati för tanken att Richard Jomshof (SD) inte uppför sig som anstår en ordförande i riksdagens justitieutskott. Det är snudd på naturligt. Men två fel gör inte ett rätt och oppositionens nuvarande upptåg är direkt oroväckande.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har nu gjort gemensam sak och kommer att kräva en omröstning i utskottet om Jomshofs ordförandeskap. Faktiskt ett fall framåt jämfört med när Magdalena Andersson (S) för två veckor sedan krävde att statsminister Ulf Kristersson (M) skulle avsätta Jomshof.
Det var ett intellektuellt magplask som enbart tjänar till att påminna om Socialdemokraternas förakt för riksdagen. Partiet har i praktiken anammat föreställningen att riksdagen är underställd regeringen snarare än tvärtom. Minns hur genuint arg Stefan Löfven (S) var när riksdagen skulle ha en förtroendeomröstning gällande bland annat dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) efter skandalläckan i Transportstyrelsen.
Att man nu tar frågan till riksdagen är således en förbättring. Men bra är det inte. Utskotten väljer själva sina ordförande och vice ordföranden. I praktiken sker detta så att partierna efter val delar upp ordförandeposterna i utskottet mellan sig och sedan utser varje parti vilka ledamöter som ska fylla dessa positioner. Så länge partierna har förtroende för sina företrädare sitter dessa kvar på sina platser.
Vad S, V, C och MP vill göra är att ändra den här ordningen och få utskottet att deklarera att det inte vill ha Jomshof som ordförande. Det bör falla inom ramen för riksdagsordningen men är ett klart brott mot riksdagens praxis. Och något som kan få riksdagen att sluta fungera.
Att vara ordförande innebär inte att man talar för eller representerar utskottet utan att man leder sammanträdena, det är funktionell roll. Ska partierna börja avsätta ordföranden för att de inte uppskattar dennes uttalanden eller politik i allmänhet finns det ingen anledning att detta ska stanna vid Jomshof. Det riskerar att bli första salvan i en evig politisk våldsspiral. Varför ska majoriteten låta exempelvis Peter Hultqvist (S) vara ordförande i försvarsutskottet efter hans hycklande om Nato?
Riksdagen skulle förvandlas till ett skämt som rutinmässigt och – som nu – för att visa handlingskraft avsätter utskottsordföranden för sakens skull. Är detta vad oppositionen vill?