Måndagens beslut att skicka förslaget om att stänga härbärget på återremiss var oansvarigt. Det skapar ett stort mått av osäkerhet helt i onödan. Det är inget fel på beslutsunderlaget och det finns en solid majoritet för att genomföra det. Återremissen ändrar inget av detta. Det gör bara att det drar ut på tiden och handlar enbart om att obstruera och demonstrera missnöje, vilket för all del kan vara nog så befogat ibland.
Att budgeten hanterades på samma sätt ger dock skäl att betrakta det hela med ett beskedligt mått av misstro. Tilltaget gavs en processteknisk motivering. Oppositionen behövde tid att sätta sig in i budgeten. Ändringarna som gjorts i den skickades ut till ledamöterna först sent kvällen före fullmäktige. Det är förstås ingen vacker ordning men det var samtidigt ett misstag som bottnade i en sjuk tjänsteman. Men, rätt ska vara rätt.
Frågan är dock hur lång tid som behövs för att ta ställning till de omfångsmässigt mediokra justeringar som har gjorts. De kunde utan problem sammanfattas på den sida som tillsändes ledamöterna i måndags kväll. Resten av budgeten är ju redan behandlad av kommunstyrelsen för ungefär två veckor sedan.
Givet att oppositionen egentligen inte hade några problem att hinna ta ställning till ändringsförslagen – även om situationen var långt från optimal – och att förslaget ändå kommer att gå igenom i befintligt skick om en månad ligger det nära till hands att misstänka att det även här egentligen är fråga om något annat.
Det råder ju ett utbrett missnöje med S inaktivitet inom oppositionen, vilket måste betraktas som synnerligen välgrundat. Luleå har till stor del befunnit sig i en timeout som KD:s Samuel Ek beskriver det på Facebook alltsedan Niklas Nordström (S) avgick förra hösten. S vet varken vad det vill göra med makten i Luleå eller vem det vill ska göra det. Det är allvarligt och ett tecken på att partiet inte längre förtjänar sitt väljarstöd.
Att därför nyttja minoritetsskyddets möjlighet till återremiss förändrar dock ingenting. Det handlar bara om att skrika ut ett missnöje. Och det har ett pris. Att skjuta upp budgetbeslutet gör att det krävs ytterligare en kommunfullmäktigedag. Givet att det redan är inlagt en extra dag i slutet av november för att hantera ärenden som skjutits upp under coronakrisen blir det en tredagars maratonsession. Och inte är det gratis, tvärtom kommer det att gå på ungefär 100 000 kronor.
Demokrati måste förstås få kosta, men då ska det också vara seriöst. Luleå behöver politisk styrning, men det här är inte svaret.