För egen del är svaret på frågan ett självklart nej. Så är det för många borgerliga. Vi har växt upp med en populärkultur kraftigt överbefolkad av personer med vänstersympatier. Att lära sig att bortse från det har varit nödvändigt. Således har MUF festat hårt till tonerna från Ebba Grön alltsedan 1980-talet. På goda grunder.
Möjligen har det gjort saken enklare i just detta fall att Ebba Grön tillhörde den frihetliga vänstern. Något slags ideologiskt släktskap har det ju ändå funnits där. Det går inte gärna att säga om Sven Wollter. Han var en självbekänd kommunist, organiserad sådan dessutom. Han hyllade Josef Stalin, en vår tids största massmördare. I någon mening är det omöjligt att ge det stödet utan att det kommer blod också på de egna händerna.
Sedan Jan Myrdal slutligen släppte pennan nyligen har flera bekanta påpekat att sanna socialister själva inte anser det möjligt att separera konsten från politiken. Samt att om Myrdals och Wollters politiska kamrater kom till makten vore det mer sannolikt att de skulle lägga oss i våra gravar snarare än att ens fälla ett par krokodiltårar på desamma. Så varför ska vi begråta dessa människor som aldrig skulle göra detsamma för oss?
I sak har de förstås rätt, i båda fallen. Men jag har aldrig betraktat kommunister som ett lämpligt rättesnöre, varken politiskt eller socialt, tidigare och ser ingen anledning att ändra på det nu. Jag föredrar att se politik som något som bör hållas till ett absolut minimum. Det ska hjälpa människor att leva så bra liv som möjligt och inget mer.
Och ett liv där politik är allt är ett fattigt liv, ett sorgligt liv. Det är en pedantisk tillvaro där ingen smuts finns i hörnen, inga irrfärder möjliga. Äventyr och upptäckter blir omöjliga. Motgångar och framgångar blir lika meningslösa eftersom livet bara är ett spel. Allt det som gör livet värt att leva kommer utifrån politiken.
En sådan sak är Wollters insatser i Raskens och Mannan från Mallorca. Jag har bara sett honom på riktigt en gång. För några år sedan när han spelade titelrollen i Kung Lear på Stockholms stadsteater. Då kändes det som en enorm upplevelse. Det var det kanske inte, men i och med att det var ungefär samtidigt som jag såg regissören Linus Tunströms bottenlöst usla uppsättning av Hamlet på Uppsala stadsteater kändes det så.
Det finns ingen anledning att bortse från att Wollter politiskt ställde sig på ondskans sida. Övertrampet var också så grovt att det borde ha portat honom från det offentliga samtalet. Men det finns heller ingen anledning att inte uppskatta hans gärning i övrigt och den glädje som den gav till många. Båda aspekterna av honom var verkliga, och båda förtjänas att minnas för vad de var.