Trots ordförandeskapets potential att främja våra intressen har frågan varit märkbart frånvarande i den svenska debatten. Under valrörelsen var det exempelvis bara Moderaterna som alls lyfte det i sitt valmanifest. Andra partier har visserligen förslag som rör EU, men det är begränsat till vissa sakfrågor såsom energi, klimat eller migration.
Allt för länge har svenska politiker varit nöjda med att ta rygg på andra i EU. Främst Storbritannien som före utträdet också drev våra frågor om utökad handel, mindre byråkrati och begränsad överstatlighet. Den slappheten håller inte i längden. Som Olof Palme 1983 sade i en debatt om utrikespolitiken är det inga pajaskonster.
Vi i Sverige måste definiera våra prioriteringar. Eftersom vi är ett relativt litet land kommer det dock kräva uppoffringar, vilket svenska politiker ofta varit ovilliga att inse. Det märktes inte minst i förhandlingar om EU:s innevarande budget liksom krispaketet under coronapandemin. Då tvingades den socialdemokratiska regeringen till slut vika sig på nästan alla punkter.
Svenska regeringar har också tenderat att fokusera på symbolfrågor eller att försöka exportera våra värderingar. Det tydligaste exemplet är den sociala pelaren som tidigare statsminister Stefan Löfven (S) initierade. Där var tanken att införa svensk standard på arbetsmarknad och välfärd i alla EU-länder. Löfvens stoltserande har som bekant slagit tillbaka mot Sverige, inte minst genom förslaget om minimilöner som riskerade att kullkasta hela den svenska modellen på arbetsmarknaden.
På samma tema måste vi lära oss skilja på våra vänner och de länder som delar våra intressen. De medlemsstater som vi ofta identifierar oss med, såsom Frankrike och Tyskland, har oftast radikalt andra mål för EU-samarbetet. När det kommer till frågor som överstatlighet, och numer utrikes- och säkerhetspolitik, är det snarare länder som Polen och Tjeckien som ligger närmast vår uppfattning.
Ett gott tecken är att Moderaterna faktiskt verkar ta frågan på allvar. Statsminister Ulf Kristersson lyfte ordförandeskapet redan i sin regeringsförklaring och har sedan också levererat en EU-deklaration. Där lovades en mer pragmatisk hållning och att Sverige ska vara med tidigt för att påverka bland annat lagstiftningsprocesser.
Regeringens målsättningar är att utöka stödet till Ukraina och utveckla EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik. Liksom det utrikespolitiska samarbetet mot Ryssland och Kina. Internt inom unionen prioriteras friare handel, en bättre reglerad elmarknad och klimatomställningen.
Det är välavvägda mål som ligger i Sveriges intresse och där vi troligen kan hitta flera samarbetspartner. Förhoppningsvis kommer det inspirera övriga partier att ta EU på större allvar. Så att svensk EU-politik inte längre är hä hä och hepp hepp.