Att sätta plant är en handling som bygger på tillit. Den som sätter gör det med vetskap om att hon aldrig kommer att skörda de ekonomiska frukterna av arbetet som läggs ned, inte bara på att plantera utan också på skötsel. Det kommer i stället att gagna något barnbarn eller barnbarnsbarn som kanske inte finns ännu.
Och som det har planterats i Sverige under det senaste århundradet. Kolförrådet i den stående skogen har under den här tiden fördubblats. Det är ett enastående utvecklingsarbete som har förändrat skogen, livet i den och förstås även vårt förhållande till den. Och det hade aldrig varit möjligt om skogsägarna inte kunde lita på att de skulle få bruka sin egen skog.
Numera är det lite si och så med den saken, för att uttrycka det milt. Skogsägare hamnar ofta i kafkaliknande situationer där de, likt Josef K i Processen, anklagas för förbrytelser som aldrig förklaras eller preciseras och som inte går att motbevisa. I den färska rapporten "Levande skogar – skogliga miljömål för en hållbar framtid" från LRF Skogsägarna beskrivs hur det svenska miljömålet för Levande skogar inte kan nås, alldeles oavsett vilka åtgärder som vidtas.
I rapporten gås pedagogiskt igenom de problem som finns. Trots att målet bara är ett av 16 nationella miljökvalitetsmål och att FN:s globala hållbarhetsmål tydligt instruerar hur viktigt det är att man inte snöar in på ett område utan hela tiden behåller ett helhetsperspektiv saknas det nästan helt i det här fallet.
Ett bekymmer är förhållandet till hotade arter. Det finns många skäl till att en art kan vara hotad. Den kan till exempel vara naturligt sällsynt eller leva på gränsen av sitt utbredningsområde. Frågan om bevarande ställs också på sin spets när kraven på att skogen inte ska brukas ökar. Det leder i sig till förändringar av den biologiska mångfalden som också bör tas hänsyn till.
I stället för att fungera som en vägvisare och hjälpmedel för skogsägare har målet Levande skogar blivit ett verktyg för att misskreditera skogsägare. Vad de än gör kan de inte nå målet. Illvilliga krafter förklarar då att de inte bryr sig om naturen och att mer mark måste tas ur bruk. Varje hektar skog som tas ur bruk hindrar dock omställningen till och utnyttjandet av smartare, klimateffektivare material och produkter som har sitt ursprung i den skogliga råvaran.
Och om detta är tacken, vem ska då vilja bedriva skogsbruk i Sverige? Vem är det som ska sätta morgondagens plantor? Det är väsentligt bättre att rätta till detta uppenbara fel än att vänta och se vad svaret är på frågan.