Jaktkortet kostar 300 kronor som hamnar i Viltvårdsfonden. Inte så mycket, men det är en slant ändå. Frågan är vad man får för pengen. En stor del går tillbaka till jägarna själva, huvudsakligen som ersättning för utförandet av det allmänna jakt- och viltvårdsuppdraget. Svenska jägareförbundet utför det och ska bland annat informera om praktisk jakt och förvaltning av vilt, sköta viltövervakning och älgförvaltning, vilt och trafik samt yrkesmässig utbildning. För detta arbete fick förbundet 52,2 miljoner kronor förra året från Viltvårdsfonden.
Jägarnas riksförbund får däremot pengar på andra villkor. Ett grundbidrag samt ett medlemsrelaterat bidrag utgår till förbundet. I fjol blev det 7,4 miljoner kronor. Detta är ett orimligt särbehandlande, jägarorganisationerna bör behandlas lika och få ersättning enligt samma premisser och enbart utifrån de uppgifter som utförs. I dag kan man ge bort medlemskap för att öka utdelningen från Viltvårdsfonden vilket inte är rimligt.
Även Naturvårdsverket får en stor summa, 2018 var det 24,5 miljoner. 6,1 av dem gick till att driva register över jaktkort och jägarexamen. En okontroversiell uppgift men myndigheten utför den väldigt ineffektivt.
Övriga 18 miljoner går till viltforskning. Det är nu inget fel på viltforskning, tvärtom är det en utomordentlig verksamhet. Men varför ska jägarna tvingas att bekosta den egen hand? Bilister tvingas inte betala studier i hållfasthetslära, båtfolk står inte för Östersjöforskningen och ornitologer slipper betala fågelforskning. Offentligt finansierad forskning tenderar normalt att finansieras just offentligt, ur den allmänna budgeten. Varför ska jägare behandlas annorlunda?
Märkligast av allt är dock att Svenska naturskyddsföreningen årligen tilldelas medel ur Viltvårdsfonden, 900 000 förra året. Detta innebär att jägarna tvingas betala aktivisterna som engagerar sig mot jakt.
Antalet lösta jaktkort sjunker med omkring 2 000 – 4 000 per år. Det innebär att viltvården är en naturlig del av livet för färre människor och att det är färre som utför de samhällsviktiga uppgifter som ingår i det allmänna viltvårdsuppdraget.
Om jägarna skulle behandlas som andra grupper skulle priset för jaktkortet utan problem kunna sänkas från 300 kronor till 200. Detta i kombination med att slippa finansiera vad andra grupper slipper skulle sannolikt öka betalningsviljan och kunna vända trenden.
Allt som krävs är att jägare behandlas som folk.