Rättspsykiatrins lokaler i Öjebyn når inte upp till de krav som lagen ställer. Ett nybygge förefaller vara enda sättet att åtgärda bristerna. En satsning som regionrådet Anders Öberg (S) tidigare sagt tänks kosta över 100 miljoner kronor beräknas nu hamna närmare 300 miljoner kronor. Men för allt i världen, det är ju över 100 miljoner.
Rättspsykiatrin är dock en orättvis kostnadspost för regionerna. När någon döms till fängelse tar staten notan, men om någon begår brott under en psykisk störning och döms till rättspsykiatrisk vård skickas notan till regionerna. Och antalet som döms till rättspsykiatrisk vård ökar. Ungefär 250 av de 500 som varje år genomgår rättspsykiatrisk undersökning överlämnas till rättspsykiatrin. 2021 vårdades drygt 1 900 personer inom sluten rättspsykiatri. Region Norrbotten stod för 65 av dessa. Att jämföra med 46 år 2011.
Eftersom det här är en speciell patientgrupp som ofta har högre krav på säkerhet innebär detta ökade kostnader jämfört med ”vanlig” psykiatrisk vård. Det riskerar att ställa till det för både patienterna inom rättspsykiatrin och för regionernas andra verksamheter. Inte minst vuxenpsykiatrin, alltså vården för de som själva sökt hjälp och de som vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. När rättspsykiatrin ökar trycket på vuxenpsykiatrin minskar möjligheterna att avlasta barn- och ungdomspsykiatrin som redan är under hårt tryck med allt fler ungdomar som söker vård för psykisk ohälsa.
När regionerna inte kan styra över eller prognostisera hur många som lämnas över från Kriminalvården till rättspsykiatrin ökar alltså både kostnaderna och risken för brist på vårdplatser och överbeläggning. Eftersom det är brist i hela Sverige är det också svårt att köpa ersättningsplatser hos andra regioner eller externa vårdhem. Det rapporteras om att patienter inom rättspsykiatrin vårdats på permissionsplatser eller inom vuxenpsykiatrin. Det är inte alls bra.
Även det ökade antalet intagna på fängelser och i häkten och den expansion Kriminalvården flaggar för ökar trycket på rättspsykiatrin. Det är nämligen rättspsykiatrin som ansvarar för psykiatrisk akutsjukvård för patienter från häkten och anstalter. När dessa byggs ut måste regionerna alltså öka antalet rättspsykiatriska vårdplatser med hög skyddsnivå. När det inte går att placera akut sjuka häktade på rättspsykiatrin får de placeras på vuxenpsykiatrin i stället. Det är, inte minst givet säkerhetsaspekten, orimligt att blanda häktade och patienter inom rättspsykiatrin med patienter inom vuxenpsykiatrin.
Det är inte bra att vårdplatser tas upp på det här viset, inte heller att kostnader som regionerna inte kan styra ökar. Regionernas budgetar är inte obegränsade. När regionerna inte kan säga nej till patienter inom rättspsykiatrisk vård, eftersom lagen tvingar dem, hänvisas de till att dra in på andra utgifter som går att påverka. Till exempel vanlig sjukvård och kollektivtrafik. Därför är det angeläget att staten börjar behandla påföljderna fängelse och vård likadant och ersätter regionerna ekonomiskt för den rättspsykiatriska vården. Har statliga domstolar dömt någon till vård får staten också stå för vårdkostnaden, även om vården utförs av regionerna.
Satsningen i Öjebyn är nödvändig och det är bra att Region Norrbotten genomför den. Men det är fel att regionen alls ska behöva stå för denna verksamhet.