I går presenterades så den finska rapporten om vilka effekter ett Natomedlemskap kan få. Och statsminister Sanna Marin (S) reste till Stockholm för ett möte med sin svenska motpart för att tala om den pågående säkerhetspolitiska diskussionen.
Finland har bestämt sig för ett Natomedlemskap. Något formellt beslut är inte fattat ännu men det är också allt som fattas. Det finns en gemensam vilja i Finland. Med fasa minns man vinterkriget och är beredda att dra konsekvenserna av insikten att vi åter lever i en sådan värld.
I Sverige går det långsammare. Rent officiellt händer knappt någonting. Bortsett från att Sverigedemokraterna nu är för ett Natomedlemskap om Finland ska med. Men även S har rört sig trots att inte särskilt mycket har hänt utåt. Enligt källor till SvD har Andersson bestämt sig för ett medlemskap och nu handlar det om att vända partiet. Ingen liten sak att göra heller.
I partiet med stort P är detta som så mycket annat en intern process. Det är trots allt bara fem månader sedan S-kongressen senast beslutade att fortsatt vara emot Nato. Trots att den ryska truppuppbyggnaden vid Ukrainas gräns pågått en längre tid.
Till slut blev dock verkligheten för mycket även för S säkerhetspolitik. Den tidigare politiken har utgått från det felaktiga antagandet att vårt agerande reglerar det ryska hotet. Så är det inte.
Antingen inordnar vi oss i den ryska intressesfären eller så utgör vi ett hot mot densamma. Och Putin har upprepade gånger de senaste 15 åren visat att inte drar sig för att använda vapenmakt. Den som vill lära sig mer om Putins tankevärld kan med fördel läsa Martin Kraghs utmärkta och nysläppta bok Det fallna imperiet (Fri tanke förlag)
Det hotet är konstant och beror på den ryska ledningen. Frågan för svenskt vidkommande är om vi vill vidta åtgärder för att skydda oss mot den aggressiva våldsverkaren nästgårds och därmed minska risken för att bli utsatt eller om vi vill fortsätta stå ensamma i den säkerhetspolitiska snålblåsten.
Allt detta är känt sedan tidigare och det är gott om S nu verkligen har bytt fot i frågan, vilket allt faktiskt tyder på. Men nog borde Andersson ha tänkt efter före och aldrig kallat ett medlemskap för destabiliserande. Det triggade igång många partister runtom i landet att stå upp för en politisk linje som nu hastigt och lustigt ska överges utan strid.
Det har man nu gjort till en större utmaning än nödvändigt.