Det kan inte komma som en chock att det är någorlunda bistra tider. Det gäller så klart även för kommuner och regioner. Inflationen har gjort precis allting dyrare och med pandemins slut har statsbidragen åter minskat. För Region Norrbottens del ansträngs resultatet dessutom av skenande kostnader för inhyrd personal.
Inget av det är dock att klassa som nyheter i egentlig mening. Det har vi känt till, och talat om, under hela året. Och det gäller särskilt politikerna i regionstyrelsen som utöver vad alla människor kan läsa sig till löpande har uppdaterats kring regionens ekonomi och verksamhet.
Ändå, påtalar revisorerna, är det enda som den politiska regionledningen har dristat sig till att göra är att helt sonika be regiondirektören att "bryta trenden för kostnadsutvecklingen". Snacka om oengagerat ledarskap. Den bilden biter sig fast extra starkt när man tar i beaktande att man inte ens har följt upp detta mycket uppdrag, något som revisionens ordförande Krister Hammarbergh (M) tar särskilt fasta på när han presenterar revisorernas kritik.
Det är fascinerande att det bara tog det rödgröna styret ett år att skjuta regionens ekonomi i sank. Under den förra mandatperioden genomfördes ett mycket grundligt arbete för att styra upp verksamheten, minska administrationen och över huvud taget rätta regionens mun efter den ekonomiska matsäcken.
Problemet är dock större än att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet nu sätter sprätt på pengar som regionen inte har. Ledningen verkar till och med närmast ointresserad av själva verksamheten. Bland annat Moderaterna har jagat på ledningen under hela året. Man har velat se risk- och konsekvensanalyser, önskat att man ska se över arbetssätt och hitta vad som fungerar och vad som inte gör det.
Lika konsekvent som dessa förslag har lagts har ledningen bestämt nekat. Det framstår onekligen som att det finns ett ointresse för verksamheten, och om man vägrar att titta på det som görs är det förstås också extra svårt att styra det hela.
Att gå back drygt en halv miljard är förstås en prestigeförlust för de rödgröna. Men framför allt är det regionens invånare som lider när politiken inte förmår ta sitt ansvar. Varje förlorad krona innebär försämrad eller i vart fall mindre tillgänglig vård längre fram. Det var knappast det väljarna hade tänkt sig när de gav dessa partiet sitt stöd.