Reportaget om Maria Sätterqvists starka vilja att bevara skogen där barn hon lekt (kuriren.nu, 11/5) var känslomässigt och gripande. Det berör och det på ganska goda grunder. Ingen skugga över henne. Men det övertygar inte.
Sätterqvist bor inte längre på platsen där hon växte upp. Inget konstigt i det. Livet tillåter inte att alla bor kvar just där de växte upp. Känslan av tillhörighet, gemenskap med en plats sitter också mycket djupare än att den tvättas av så fort man ändrar sin folkbokföringsadress. De flesta av oss har någon sådan anknytning, och den är betydelsefull. En intim kunskap om stigar, myrstackar, hur enskilda träd har stått hela ens liv.
Sluter man ögonen kan man riktigt känna hur man förflyttas i tid och rum tillbaka till den där platsen, som i vårt sinne är orörd. Vi kan känna trädens bark inte såsom vi nu upplever ett träd utan som man gör det när man är liten. När magin inte är ett påhitt utan något som finns i allt omkring oss.
Nostalgi ska inte föraktas. Precis som ett gammalt fotoalbum kan den skänka styrka när vi behöver den som bäst. Inte sällan hjälper minnen från vår mest bekymmerslösa tid i livet oss igenom svårare partier längre fram. Men den kan också leda till ett begränsande konserverande. Ingenting får ändras. Detta är mitt museum, hit har ingen annan rätt.
Sätterqvist säger att träd är mer än timmer. Hon har rätt. Träd är också, under vissa förutsättningar, en skog. En plats för underbara upplevelser där man på ett meningsfullt sätt kan knyta an till naturen. Men det är också timmer, vilket faktiskt är viktigt. Ett museum kan inte livnära särskilt många människor. Det kan skogen. Och ska vi ha en chans att nå våra klimatmål så måste den brukas.
Viktigast av allt är dock förmodligen vad träden inte är. De är inte människor. Det är inte fel att vilja se ett hållbart skogsbruk, men det kan inte bygga på att träden tillskrivs magiska egenskaper. Träden i Juoksuvaara är gamla. Det är trots allt inte ovanligt för träd som ska avverkas. De är dock inte uråldriga. En gång stod där en ungskog där som med tiden har åldrats till det som nu ska avverkas.
Och i dess ställe kommer efter ett tag nya träd att planteras. Dessa kommer att växa upp och under lång tid skänka glädje till nya generationer på berget. Det är en värld full av liv, och det är vackert och häpnadsväckande. Dessutom är det betydligt bättre än att leva i ett museum.