En årslön på banken är önskvärt att ha. Det hävdade i varje fall Anne Wibble, folkpartistisk finansminister i regeringen Bildt på 1990-talet. Vad en årslön är varierar naturligtvis kraftigt, och uttrycket kan nog uppfattas som provocerande av de som med nöd och näppe klarar att betala räkningarna varje månad. Men vad Wibble rimligtvis ville belysa var vikten av att stärka folks trygghet när det oförutsedda sker. Att värna sitt eget eller sin familjs oberoende.
Många löntagare strävar efter just detta. Omkring 3,5 miljoner svenskar har sedan 2012 skaffat sig ett sparande på ett investeringssparkonto, ISK. Medianspararen har runt 75 000 kronor.
Regeringen och Sverigedemokraterna ämnar vid årsskiftet göra de första 300 000 kronorna på ISK skattebefriade. Detta har inte bara mötts av kritik från vänsterhåll, som ju alltid anser att staten vet bäst hur pengar ska förvaltas och spenderas. Även Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet har framfört att upplägget gynnar höginkomsttagare oproportionerligt mycket. Kritiken är svårbegriplig.
Tre av fyra som sparar på ISK har mindre än de 300 000 kronor som ska utgöra det skattebefriade undantaget. Vartenda öre överstigande maxgränsen kommer att beskattas och bringa inkomster till staten precis som förut. Och själva tanken med att göra det mer fördelaktigt att spara i ISK är ju att få fler, inte minst låginkomsttagare, att välja sparformen. För även om inga aktiviteter på börsen är riskfria har ISK över tid nämligen visat sig vara ett fördelaktigt sätt att förvalta sitt kapital. Det vore synd om enbart inbitna prenumeranter på finansmarknadsmagasin eller höginkomsttagare drog nytta av denna möjlighet.
Det brukar sägas att ett rent samvete är den bästa huvudkudden. Ett regelbundet och stabilt sparande kommer inte långt därefter. Detta gäller kvinnor och män i livets alla faser. Det skapar inte bara en känsla av trygghet, utan faktisk sådan. Och emedan alla naturligtvis inte kan spara lika mycket varje månad är det klokt att anstränga sig för att spara det man kan.
Att från politiskt håll uppmuntra personligt ansvarstagande och främja vanligt folks oberoende i Norrbotten och Sverige är bra. Även om alla inte når upp till Anne Wibbles ambitionsnivå.