Farliga läkare. Det är en kombination av ord som ger kalla kårar längs ryggraden. Det går emot allt som man lägger in i betydelsen av att någon är läkare.
Det är få yrkesgrupper som tar sitt arbete på så stort allvar och är så noggranna som de som jobbar inom hälso- och sjukvården. Samtidigt finns det enskilda läkare som på grund av oskicklighet, bristande kunskap, lättja eller personliga problem är farliga för patienter. Lyckligtvis är det en mycket liten minoritet. Det är dock en klen tröst för den som har blivit utsatt.
De senaste fem åren har 13 läkare i Norrbotten anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, vilket Kuriren skrev om i går. Det visar på behovet av ett väl fungerande kontrollsystem. I den bästa av världar skulle systemet inte vara reaktivt, men fel går trots allt bara att upptäcka när de väl har begåtts.
Dessvärre drar det ut på tiden när en läkare blir anmäld till IVO. Enligt Acta Publicas rapport "Patientfarorna" är den genomsnittliga tiden från anmälan till att ärendet avslutas ungefär 13 månader. Än värre är att de allra allvarligaste ärendena som går till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, för beslut om att dra in en läkares legitimation tar i genomsnitt 22 månader.
När allvarliga brister uppdagas kan läkare ganska omgående avskiljas från att jobba med patientnära kontakt. Men det hindrar inte nödvändigtvis läkare från att ta anställning någon annanstans.
För två år sedan kritiserade Riksrevisionen IVO för att tillsynsverksamheten varken var strategisk, effektiv eller enhetlig. Varför har man inte lyckats? Riksrevisionen konstaterade att myndigheten inte har fått förutsättningar att klara av sitt uppdrag eftersom regeringens ekonomiska styrning varken varit konsekvent eller långsiktig.
De långa handläggningstiderna är enligt Acta Publicas rapport en fråga om resurser och antal handläggare som finnas att tillgå på myndigheten. Både IVO och HSAN anser också att det bör bli lättare för IVO att fatta beslut om att tillfälligt återkalla legitimationer.
IVO:s tillsynsansvar innefattar hela sjukvården och den sociala omsorgen. Samtidigt är myndigheten förhållandevis liten. Till syvende och sist är resursfrågor en fråga om prioriteringar. Vill man ha en bättre tillsynsverksamhet får man också betala därefter.
Det är knappast patientsäkert att det ska ta så lång tid att hantera det fåtal läkare som anses vara som allra mest problematiska. Trots att de är få kan de orsaka stort mänskligt lidande.