Hela landet kunde åtminstone enas om att Norlén kan man lita på, hans moderata partibeteckning till trots. Han blev något så ovanligt som en folklig talman. Det är få talmän, oavsett vilket parti de må ha tillhört, som kan hävda att ha åtnjutit samma status. En som gjorde det var Henry Allard (S).
Henry Allard var väldigt uppskattad under sin tid, först som talman i riksdagens andra kammare (1969–1970) och sedan som den första talmannen i enkammarriksdagen (1971–1979). Därför valde Thorbjörn Fälldins (C) koalition att låta honom behålla ämbetet, trots att de vunnit valet. Givetvis har många talmän sedan dess utfört sitt arbete på ett ansenligt vis, men det har oftast skett i det tysta eftersom riksdagens arbete inte satts under någon ordentlig press.
Men det går knappast att säga att Norléns tid vid ämbetet har präglats av ordning och reda. Han har tvingats att hantera flertalet kriser och tvingades att vaska fram en regering ur en unikt stökig riksdag, vilket tog sin tid men hanterades med bravur. Med sitt lugn och ett ändlöst lager av småkakor kom till slut Stefan Löfvens andra regering på plats. Sedan dess har Norlén lotsat riksdagen genom flertalet kriser och misstroendeomröstningar, och har på goda grunder vunnit hela riksdagens förtroende.
Säga vad man annars vill om Björn Söder, Sverigedemokraternas förmodade talmanskandidat, men något sådant förtroende finns det inte i riksdagen. När han under mandatperioden 2014-18 var tredje vice talman markerade Vänsterpartiets Rossana Dinamarca i riksdagen genom att vägra att tilltala Söder korrekt. Det var visserligen mer pinsamt för V, men det finns fortfarande en poäng i att talmannen har ett utbrett förtroende i kammaren.
Norlén har dock både väljarnas och riksdagens förtroende. Angående väljarnas förtroende så har Norlén knappt kampanjat alls inför valet, trots att han i botten är en moderat riksdagsman, eftersom han tagit talmannens opolitiska position på sådant stort allvar. Ändå är han den överlägset mest kryssade moderaten i Östergötland. Det resultatet talar för sig själv.
De senaste dagarnas tal om att SD vill ha talmanspositionen bör inte ses som ett allvarligt krav, utan snarare mest som förhandlingssnack. Inte ens SD lär tjäna på att tvinga fram en talman som inte respekteras av riksdagen och därmed inte klarar av att leda dess arbete. Alla vinner på att låta Norlén fortsätta så att riksdagen kan fungera så smidigt som möjligt.