Utopiska visioner och politiska viljeinriktningar måste gå i samklang med verkligheten. Kronandalen är ett utmärkt exempel på när det inte sker.
Kronandalen har alltid präglats av målsättningen om en hållbar stadsdel där bilen inte får ta plats. Hyresgästerna ska inte kunna räkna med att ha tillgång till en parkeringsplats. Utan att reflektera över lokala förutsättningar, har man importerat idén från Stockholm där det finns en omfattande kollektivtrafik. Det har inte Luleå. Man borde kunna förvänta sig mer av lokalpolitiker.
Men tyvärr kan man inte det. Stadsbyggnadsnämndens ordförande Anja Johansson (S), försvarade för bara några veckor sedan parkeringskaoset med att "vår ambition är att göra Kronandalen till en grönare stadsdel". Till den som inte har någonstans att parkera ville hon ha sagt att "det är upp till varje fastighetsägare att lösa det".
Upp till varje fastighetsägare att lösa det? Snacka om att försöka undgå ansvar för det kaos som gör livet surt för människor.
Johansson (S) uttalande är en kraftig modifikation av sanningen. Kommunen har infört så kallade gröna parkeringsköp. Det innebär att kommunen kan tillåta att en fastighetsägare anlägger färre parkeringsplatser mot att de ordnar bilpool, cykelpool eller något annat som innebär att de boende inte är lika beroende av att äga en bil. Det är något som kommunen aktivt uppmuntrar i sina byggdialoger. Hälften av fastighetsbolagen har valt att köpa ut sig från parkeringskraven eftersom det är billigare.
Dessutom verkar kommunen inte ens ställt krav om att de få parkeringsplatser som ska anläggas genom parkeringshus ska byggas i takt med att människor flyttar in.
Socialdemokraterna borde också fundera på om det är bilen som färdmedel eller utsläppen som är problemet. Kommer man att ändra parkeringspolicyn när bilarna inte längre går på fossila bränslen? Hittills i år har 52 procent av alla nya bilar i Sverige varit laddbara, jämfört med 36 procent förra året. Behövs inte parkeringar då? I all brinnande lust för minskade utsläpp och buller verkar analysen brista i den delen också.
Verkligheten är att många hushåll är beroende av bilen. Visioner måste gå hand i hand med verkligheten när de genomförs.
Styrande politiker har försökt tvinga människor till en livsstilsförändring, som inte är möjlig att genomföra för alla. Parkeringsbristen är resultatet av medvetna beslut grundade på önskedrömmar och bristande analyser. Detta blev resultatet. Det borde S ta ansvar för.