Ryssarnas medvetna angrepp på civil infrastruktur visar hur befolkningsskydd, som det förr hette på svenska, är en kärnuppgift för varje stat som vill anses legitim inför sina medborgare.
En rapport från den estniska tankesmedjan ICDS tar upp olika exempel på lärdomar från Ukraina. En sådan är att det inte räcker med att ha färdigställda skyddsrum. För att verkligen få människor i skydd behövs det också utbildad personal som är på plats för att hjälpa och informera.
Digital information om skyddsrum via till exempel sms och appar är otillräcklig. Människor i paniksituationer kommer inte vara duktiga på att leta information på nätet. Som komplement behövs tydliga symboler på skyltar och väggar, samt varningssystem som är oberoende av såväl internet som av elektricitet.
En annan viktig uppgift som kräver på förhand utbildad och övad personal är att röja gator från bilvrak och hoprasade byggnader. Dels handlar det om att skapa framkomlighet för till exempel sjuktransporter. Men ukrainarna har återupptäckt att det också handlar om psykologi – att skapa en känsla av någorlunda normalitet för att undvika panik.
Allt det här är egentligen gamla kunskaper som åtminstone funnits sedan andra världskriget. Noteras bör att de också motsvaras väl av de olika personalkategorier som utbildades i det svenska civilförsvaret. Till exempel röjnings- och räddningsstyrkor, skyddsrumsvärdar, tekniker för att reparera elnät och annan viktig infrastruktur.
Därför blir ukrainarnas situation en påminnelse om hur otroligt verklighetsfrånvänd den svenska försvarspolitiken var under början av 2000-talet. Civilförsvarslagen togs bort år 2006 och begreppet befolkningsskydd ströks ur svenskt förvaltningsspråk. I stället var det krisberedskap som gällde – och den skulle kommunerna som själva skulle stå för. Trots att ingen kommun kan utbilda eller förrådsställa för de krav som kommer med kris, krig eller större katastrof. Något som vi inte minst märkte under pandemin när kommuner och regioner sällan levde upp till sina krisuppgifter.
Nedläggningen av civilförsvaret kan ses som den största tokigheten från det galna 00-talet. Visserligen skar Sverige ned även på det militära försvaret, men det gjorde nästan alla andra länder också. Däremot var det inget europeiskt land som skrotade sitt civilförsvar. Hos flera av grannländerna; som Norge, Finland och Tyskland utökades i stället kapaciteten efter kalla kriget. I dag vill inget politiskt parti kännas vid ansvar för nedläggningsraseriet men flera regeringar av olika färg genomförde besluten, ofta utan någon större debatt från oppositionen.
I år kommer civilplikten att tas i heder. Ungdomar födda 2005 kan bli de första att få göra civilplikt på femton år. De kommer att vara en välkommen resurs. I dag finns i hela Sverige bara ett 40-tal civilpliktiga med utpekad krigsuppgift kvar. Konflikten i Ukraina visar att de behöver bli många tusen fler.