Naturrestaureringslagen har marknadsförts som en åtgärd för att återställa skadad natur. Det har lett till missuppfattningar om att lagen gäller grovt förorenade områden, storskalig avskogning, soptippar och gamla gruvor fulla med tungmetaller. Det är fel.
För att kunna återställa något skadat måste man först bestämma till vad, vilket är upp till medlemsländerna att avgöra. De flesta har satt sina referensvärden till det år då de gick med i EU. I Sverige är referensvärdet förindustriell tid. Alltså runt mitten av 1800-talet. Det här innebär att förändringar efter runt 1850 räknas som skadad natur, och att vi ska vi backa drygt hundra år mer än de andra. Lagen är i sin form orimlig, och med svensk tillämpning fullständigt absurd.
Beräkningar av en av lagens tidigare versioner visar på kostnader kring 200 miljarder kronor bara för Sverige. Bland annat för att ta två miljoner hektar skog ur produktion och konvertera ytterligare en miljon hektar skog till betesmark. Produkterna från de runt 300 000 nya nötkreatur som behövs för att sköta dessa marker får enligt EU:s avskogningsförordning inte säljas.
Regeringen har förvisso gett order om att vårt referensår ska ändras till 1995 då vi gick med i EU, men Naturvårdsverket obstruerar. Här måste regeringen ta i med hårdhandskarna redan nu. Det duger inte att vänta tills nuvarande generaldirektör slutar i höst.
Samtidigt som det är upp till medlemsländerna att bestämma referensår för åtgärderna på landsbygden gäller ett EU-gemensamt år för städerna, nämligen det mycket senare 2021. Även om det innebär mindre problem för urbana områden, ställer det likväl till det. Bland annat får inga städer minska andelen grönområden. Med tiden ska andelen grönområden öka. Förtätning av städerna är alltså bara att glömma.
För att inte landsbygdskommunerna ska behöva bära städernas börda också är det rimligt att varje kommun återställer sina procent av den ”skadade naturen”. Att låta storstäderna som förstört mest natur komma undan genom att lägga en ännu större död hand över landsbygden är varken sunt eller rättvist.
Inte nog med att kraven och dess konsekvenser är orimliga. Lägg därtill att lagen i allt väsentligt inte är resultatbaserad. I stort sett allt är åtgärder för åtgärdernas skull – inte för att naturen ska må bättre. Miljönyttan uteblir. Lagen måste rivas upp.