Varje år besöker 150 000 personer Storforsen och det är inte svårt att förstå varför – det är en av de där platserna som inte rättvist kan beskrivas eller fångas på bild, den måste upplevas.
Något som slog mig när jag gick runt i naturreservatet, var att jag såg flera familjer med utländsk härkomst. Även om det säkert förekommer turister från Mellanöstern och Afrika, kan vi nog utgå från att jag främst mötte personer som invandrat till Sverige.
Många av de som kommit hit under de senaste decennierna har visserligen bosatt sig fysiskt i vårt land, men inte mentalt. De har kunnat titta på sina gamla tv-kanaler, äta sitt hemlands mat och genom att främst umgås inom sin egen diaspora upprätthållit ett utanförskap gentemot majoritetsbefolkningen.
Om man lever i Sverige finns emellertid ingen annan natur att tillgå än den svenska. För en del kan naturligtvis miljön utanför miljonprogrammet i första hand vara något skrämmande. Men när man väl tar steget ut i skog och mark, torde det dock vara omöjligt att inte fängslas av landskapets skönhet.
Kanske är det här integrationen måste börja. Först när man lärt känna den svenska naturen blir den svenska kulturen begriplig. Våra förfäder brukade jord och skog, flottade timmer och vaktade kolmilor. De levde med årstidsväxlingarna och deras minnen lever vidare genom folkvisor och folktro, genom sedvänjor och traditioner. Vår kultur ramas in av de berg, skogar, sjöar och hav som omger oss.
När vi stämmer upp i vår nationalsång sjunger vi om fjällen och tystnaden. Vi är ett folk där många har sin starkaste förnimmelse av något gudomligt när de går i naturen. Och på semestern lämnar åtskilliga tätortens bekvämligheter till förmån för stugor, campingar eller tältar så lång bort från andra människor som det bara går.
Den svenska naturen är en spegel som den svenska folksjälen reflekteras i, oavsett om vi nutidssvenskar bor i staden eller på landsbygden. Vår kultur är inte statisk, men dess rötter går djupt ned i odlingslandskap och vildmark.
Är det så att nyanlända inte i första hand borde sättas i skolbänken för att lära sig om vårt land och vårt sätt att leva, utan i stället tas med upp på fjället, in i skogen och ut till kustbandets klipphällar?
Oavsett varifrån man kommer, är det omöjligt att inte älska Storforsen. Förhoppningsvis kan alla som kommer dit även lära sig att älska Sverige.