Den som tycker att det som nu utspelar sig är märkligt kan lätt förlåtas. Det är rätt märkligt. Sverigedemokraterna har svängt i Natofrågan, fast samtidigt inte. Egentligen har de väl mest inte svängt.
Det som har skett är att SD har uttalat sig till förmån för en svensk Natooption och att riksdagen har riktat ett tillkännagivande till regeringen med detta krav. Det vill säga att Sverige i sin säkerhetspolitiska doktrin tämligen formellt låter meddela att vi förbehåller oss rätten att gå med i Nato. Innebär en Natooption någon som helst förändring av de faktiska förhållandena? Nej, inte det minsta.
SD vill heller inte gå med i Nato. Detta var man väldigt tydliga med i gårdagens intervju i Svenska Dagbladet. Försvarspolitiska talespersonen Roger Richtoff förklarade att det främst handlar om en anpassning till Finland som har en likadan option.
Det handlar förstås om något mer än så. Den lilla positionsförskjutningen innebär ett litet men ack så uppmärksammat steg mot en mer ansvarstagande säkerhetspolitisk linje. SD har haft att balansera både Rysslandskramare och isolationister i partiet. Båda dessa grupper har dock blivit mer av randfenomen i takt med att partiet har växt. Det är därför förväntat att partiet sakta närmar sig en mer säkerhetspolitik som gör att partiet framstår som ett plausibelt regeringsunderlagsmaterial.
Socialdemokraterna skulle kunna gå med på detta. Även om man under årtionden har hycklat om Natos roll i att trygga svensk säkerhet har partiet en historia av att värna svensk suveränitet och säkerhet. En Natooption skulle i denna mening kunna bryta dödläget i svensk säkerhetspolitisk debatt och ge en mer fruktbar diskurs där frågan kan debatteras sakligt.
Det är i någon mening allt det skulle innebära. Det skulle inte vara ett faktiskt närmande till Nato, inte en smygväg in i försvarsalliansen. Bara ett formellt erkännande att det faktiskt är ett alternativ. Något det ju de facto är.
Att utrikesminister Ann Linde ryggmärgsreflex var att kritisera riksdagsbeslutet och hävda att det försvagar trovärdigheten i den förda säkerhets- och försvarspolitiken säger dock mycket om dagens socialdemokrati. Statsminister Stefan Löfven (S) har också en påtaglig vana av att skjuta svåra frågor framför sig i möjligaste mån.
Det är väl hoppfullt att tro att något ska ändras. Likafullt tänder denna lilla förskjutning hoppet om en faktisk säkerhetsdebatt i Sverige inom en snar framtid.