Oaktat politiken fanns det en utbredd solidaritet mellan folken i de nordiska länderna. Per Albin Hansson talade i radio på kapitulationsdagen om att den "gamla nordmanna-andan" fortfarande levde och att "betydelsen härav för hela Nordens framtid kan icke överskattas".
Nu vet vi u att så inte blev fallet. Politiskt samarbete och harmonisering av lagar och regler på flera områden – ja. Men försvarsmässigt förblev de nordiska länderna splittrade. Danmark, Norge och Island var med och grundade Nato medan Sverige och Finland stod utanför. Säkerhetsmässigt har detta varit ett historiskt misslyckande. Något som nu äntligen är på väg att åtgärdas.
Med Ungerns parlaments beslut att godkänna Sveriges ansökan om medlemskap i Nato är det nu väldigt lite som återstår innan Sverige faktiskt är medlem. Utanför försvarsalliansens högkvarter i Bryssel finns redan en tom flaggstång som bara väntar på att den svenska fanan ska hissas.
För Sveriges del påbörjas nu en rejäl förändringsresa. Visserligen har vi redan samverkat med Nato under lång tid och Försvarsmakten är så redo den bara kan vara inför medlemskapet. Men nu kommer tveklöst en period av stora omställningar. Det gäller även mentalt, och där kan vår anslutningsprocess vara en bra första läxa.
Sverige har onekligen under en lång tid betraktat sig som en extremt självständig stat. Vi har i någon mening faktiskt varit en moralisk stormakt, i den meningen att vi inte har tagit så stor hänsyn till andra länder. Inte heller oss själva. Men Natoprocessen har påmint oss om att diplomati handlar om mer än att bara kritisera andra länder och förvänta sig att de inte ska hämnas.
Nu ska ingen påstå att Turkiet och Ungern har betett sig på ett sätt som är värdigt allierade. Men man kan delvis förstå deras vilja att knäppa Sverige på näsan. Sedan att det slutade med att Ungern köper Jas av Sverige kan förstås också vara värt att hålla i minnet.
Inom en snar framtid är vi inte alliansfria längre. Tidigare har vi tydligt tagit ställning och varit tydliga mot oss själv och andra vilka länder vi anser agerar värdigt och är våra vänner. Snart har vi också tagit steget fullt ut och blivit internationellt solidariska. Vi både får och ger säkerhet. Till och från länder vi inte alltid är överens med. Det är något vi måste vänja oss vid och acceptera precis som vi ska glädjas åt att vi nu gör våra vänner säkrare.