Den senaste att falla offer för vänsterextremismen är antagligen finansmannen Marcus Wallenberg, vars hem blev invaderat av en kommunistisk knivman. Efter att Wallenberg och hans fru lyckats barrikadera sig valde mannen att sätta eld på huset. Innan dess har Svenska Jägareförbundets Daniel Ligné utsatts för omfattande trakasserier, där hans barn blivit mordhotade och man lämnat koppar med låtsasblod utanför deras hus. Och det här är bara de senaste i en lång rad av aggressioner från vänsterhåll.
Det är ofta intressant att titta på de reaktioner respektive händelse väcker. Reaktionerna på mordförsöket på Wallenberg återstår att se, men mycket sannolikt är att det får samma reaktion som trakasserierna mot Daniel Ligné. Det vill säga en mycket obekväm tystnad. Dels för att många av vänsterpartierna både är närgångna och bitvis även befolkade av samma extremister, dels för att högerpartierna av oklara skäl väljer att undvika bråk i frågan. Kanske för att de är rädda att själva bli utsatta, likt bland annat Moderaternas Stockholmsprofil Irene Svenonius blev vandaliserat av den våldsbejakande gruppen Antifascistisk aktion, Afa, häromåret.
Men det är något annat som också spökar hos högerpartierna som kanske kan förklara deras förlåtande hållning gentemot vänsterns övertramp. Gemensamt för alla riksdagspartier är att det finns ett slags storebrorskomplex gentemot vänstern. Man ser ned på de blåhåriga, skrikande aktivisterna som ett gäng bångstyriga barn som snart kommer växa upp, klippa luggen och skaffa jobb. Man har en självbild av att vara den vuxna i rummet, som statsminister Ulf Kristersson (M) ofta uttryckt det. Men det är en självbild som varit passé åtminstone sen 80-talet, och som det nästan aldrig egentligen funnits fog för i Sverige eftersom den till stora delar importerats från Storbritannien och USA.
Problemet är bara att aktivismen inte har avtagit med tid utan har i många fall blivit värre. Bönder och jägare har länge och i vissa fall systematiskt utsatts för grova trakasserier. Under loppet av en natt hade Ligdé 170 missade samtal, bara för att återigen nämna det senaste exemplet. När Arla år 2020 gjorde en undersökning bland sina medlemsgårdar uppgav sex av tio att de kände sig hotade av aktivister, och 20 procent hade blivit utsatta personligen.
Förändring lär inte komma från vänsterhåll. Vänsterpartiets och kanske särskilt Miljöpartiets kopplingar till de här miljöerna synes alldeles för starka, och S kommer inte göra sig ovän med sina kamrater. Regeringen måste därför ta strid för att göra upp med även den här sortens extremism. Många gånger handlar det inte längre om rebelliska småsyskon, utan snarare grovt kriminella med ganska stort våldskapital. Fler ska inte behöva bli utsatta likt Irene Svenonius, Daniel Ligdé och Marcus Wallenberg.