Med skattesänkningar för över 10 miljarder kronor ska Socialdemokraterna sparka igång Sveriges postpandemiska ekonomi. Finansminister Magdalena Andersson (S) menar att det handlar om skattesänkningar för vanligt folk som ska få mer pengar kvar i plånboken. Mer precis 7,5 miljoner svenskar omfattas av sänkningarna enligt ministern.
Ett av tre skattesänkande budgetförslag är att utöka skattereduktionen som infördes vid årets början. Reduktionen omfattar även dem som uppbär exempelvis sjukpenning, arbetslöshetsersättning och föräldrapenning. Taket höjs nu med 1 320 kronor till maximalt 2 820 kronor.
Reduktionen blir större ju mer man tjänar, vilket Socialdemokraterna själva skulle ha attackerat som en uppenbar orättvisa om partiet inte lagt förslaget själv. Nu kan man förstås försvara sig med att det spelar betydligt större roll för dem med lägre inkomster än det gör för förmögna. Det är givetvis sant. Men det är inget man har brytt sig om när man har kritiserat andras skattesänkningar.
Därutöver vill regeringen även minska skatten på sjuk- och aktivitetsersättningar. Detta för att minska orättvisan i att arbete är lägre beskattat. Det kan man vilja, men då uppstår återigen problemet att incitamentet för arbete minskar när det i jämförelse blir mindre fördelaktigt. Detta går dock att lösa genom att sänka skatten på arbete ytterligare. Givet hur hårt vi beskattar arbete är det ingen dålig lösning, men det bästa vore om det skedde samtidigt om den förhandenvarande sänkningen i stället för att vi ska behöva vänta på nästa regering.
Problemet med fixeringen vid skillnaden mellan skattesatserna på arbete och olika bidrag är att det inte tar hänsyn till absoluta tal. Det spelar egentligen ingen roll exakt vad skatten är utan vad resultatet av den är. Därtill behöver arbete vara så pass attraktivt att människor som kan arbeta också väljer att göra det. Inte minst för att vi ska ha råd med exempelvis våra omfördelningssystem.
SvD:s Johan Carlström kallar förslagen närmast borgerliga. Det är att ta i, även om den socialdemokratiska linjen traditionellt har varit att höja bidrag snarare än att sänka skatterna. Men de förstörda incitamenten för arbete gör att man trots allt känner igen avsändaren utan större problem.
Hyckleriet är påfrestande, men det är S självt som förlorar på det i längden. Nu behövs en borgerlig regering ännu mer för att återskapa incitamenten för arbete.