Älvsbyn har som bekant en historia av vad som vänligt kan kallas mindre seriös hantering av skolbarns intressen. Minst tre barn har tidigare placerats i särskolan utan att egentligen höra hemma där. Det är oerhört allvarliga fel som har begåtts. Kommunen anser sig ha löst problemen. Men uppenbarligen lever de i någon mån kvar.
I Kuriren har gått att läsa om hur Älvsbyn målmedvetet vägrat en flicka med läs- och skrivsvårigheter det stöd hon behöver och förtjänar. Föräldrarna har själva kontaktat en logoped som tyckte att flickan visade tydliga tecken på dyslexi eller annan språkstörning och uppmanade dem att be skolan skicka flickan på remiss. I stället verkar man ha låst sig vid att hon är krånglig och erbjudit henne plats i särskolan.
Är det en slump att Älvsbyn åter var en hårsmån ifrån att felaktigt placera ett barn i särskolan? Det är osannolikt. Mer troligt är att den kultur som orsakade de tidigare fallen fortfarande lever kvar. Därtill spelar det mindre roll att en person tvingats sluta och att rutiner har skärpts. Det verkar troligt att man inte har klarat av det som nuförtiden populärt kallas värdegrundsarbetet.
Det är extremt osannolikt att detta skulle inträffa i en organisation som faktiskt genomsyras av att göra det som är bäst för barnen. Då vägrar man inte utredningar på grund av att man redan har bestämt sig. Men om man i stället har stirrat sig blind på den egna organisationen och gjort den till själva syftet kan vad som helst hända.
Motsvarande inträffar just nu i Kumla där kommunen som bäst håller på att flytta en 23-årig dövblind man till kommunens eget boende. Detta trots att mannen, som inte är helt blind utan kan kommunicera genom teckenspråk, måste lämna sin trygga plats på det upphandlade boendet i Finspång där alla, boende såväl som personal, kan teckna. På det nya stället är det enbart hans assistenter som kan det. På vägen dit för inskolning grät han och tecknade att han inte ville. Men det spelade ingen roll, för kommunen vill ha honom i sin egen regi. Då spelar det inte heller någon roll att en domstol krävt att flytten väntar tills överklagandet hanterats.
Älvsbyn är således inte ensam om sin unkna internkultur. Och det finns säkerligen fler exempel. När kommuner driver egen verksamhet verkar dess behov ofta snabbt gå före dem den egentligen var till för. Människor blir medel och deras behov blir problem som hanteras så enkelt som möjligt.