Biståndsminister Peter Eriksson (MP) meddelade nyligen att givandet ska omprioriteras (SR Ekot, 14/5). På grund av coronapandemin förändras mottagarnas behov, varför biståndet bör förändras. Regeringen gör rätt i att anpassa efter pandemin, men svensk biståndspolitik lämnar ändå mycket i övrigt att önska.
Biståndspolitiken utgår från det så kallade enprocentsmålet. En procent av Sveriges bruttonationalinkomst ska gå till bistånd, vilket i år är 52,1 miljarder kronor. Självklart är det viktigt att hjälpa människor som drabbats av krig eller naturkatastrofer. Men biståndet går inte huvudsakligen till humanitär hjälp.
Sverige har betalat ut bistånd till ett projekt för ”jämställdhetsbudgetering” i Ukraina. Det handlar bland annat om att röja snö mer jämställt, genom att prioritera gångvägar framför bilvägar.
Expertgruppen för biståndsanalys släppte den 22 maj en rapport av Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap. Han menar att viljan att öka biståndet genom att minska byråkratin kring utbetalningarna av det har lett till att nödvändig administration kapas. Därför ökar risken att pengar hamnar i fel fickor eller används ineffektivt.
Även OECD har framfört en liknande kritik mot svensk biståndspolitik. Med 36 olika mottagarländer är det svenska givandet inte särskilt effektivt någonstans. Det är dessutom svårt att utvärdera resultaten av biståndet när det är fördelat på många mindre insatser. I stället för att sprida ut det, bör Sverige minska biståndet och rikta det mot länder där det skulle göra störst nytta.
Behoven i Sverige är stora. Gängkriminaliteten eskalerar och skjutningar har blivit vardag. Samtidigt är sjukvården satt under press, en utveckling som förvärrats i och med pandemin. Såväl rättsväsendet som sjukvården behöver mer resurser. Snöröjning och sophantering utomlands bör inte vara högre prioriterat än att polisen ska ha en närvaro i hela Sverige, eller att sjukvården ska kunna anställa mer personal.
Även om det svenska biståndet reducerades med en tredjedel, skulle Sverige fortfarande vara ett av endast sex länder som når upp till FN:s rekommenderade nivå. Varken Tyskland, Frankrike eller Finland når den nivån.
Det är viktigt att varje skattekrona används på bästa sätt. I det långa loppet spelar svenskt bistånd ingen roll om det inte används rätt. Sverige skulle kunna ge mindre i bistånd, men ändå göra mer nytta i omvärlden och på hemmaplan.