Under rubriken "Vi har ändrat oss om kärnkraften" försöker språkrören Daniel Helldén och Amanda Lind, tillsammans med partiets energipolitiska talesperson Linus Lakso, staka ut en ny kurs. "Vi har varit pragmatiska och omprövat vår syn på befintlig kärnkraft för Sveriges bästa", skriver de på Aftonbladets debattsida (2/2).
Den så kallade omprövningen innebär emellertid endast att MP släpper sitt krav på att omedelbart avveckla befintliga reaktorer. Man motsätter sig fortfarande ny kärnkraft och låtsas som att den inte kommer att behövas.
Även om MP med sin justerade hållning är ett steg närmare verkligheten, bygger energipolitiken fortfarande på illusioner. Partiet vill se en massiv satsning på vind- och solkraft, men pratar inget om hur dessa alternativs intermittens ska hanteras. Energibuffertar som batterier och vätgaslager löser inte problemet eftersom de inte producerar någon ny energi, utan bara lagrar det som redan genererats.
Där miljöpartisterna pratar om att använda förnybara bränslen finns en annan konflikt. Partiet är ju motståndare till att ta ut förnybara bränslen från skogen. Att hoppas på att vi kan elda med förnybart, samtidigt som man vill begränsa tillgången på dessa bränslen, går inte ihop.
Samma logiska haveri präglar partiets prat om energieffektivisering. Visst kan det bidra till en viss del, men det finns en gräns. Elprisområde fyra där skenande elpriser redan tvingat fram effektiviseringar – delvis i formen av att företag inte investerat – visar vad som faktiskt är möjligt. Att spara ännu mer skulle kräva elpriser som gör tillvaron omöjlig för både hushåll och näringsliv. Det skulle inte bara drabba enskilda, utan direkt hota hela Sveriges konkurrenskraft och välstånd.
En mer ”pragmatisk” hållning skapar visserligen ett mer enhetligt regeringsunderlag men konflikterna kvarstår. Både S och C har svårt att bottna i sin nyfunna pragmatism medan V fortsatt driver en politik som inte är kompatibel. Att denna splittrade skara skulle kunna bilda en fungerande regering är inte sannolikt.
MP försöker nu rädda sitt sjunkande skepp genom att justera sin energipolitik, men det är i grunden fortfarande samma gamla recept – orealistiska förhoppningar om intermittenta energislag, en naiv tro på energilagring och en politik som skulle innebära kraftiga ekonomiska uppoffringar för vanliga människor.