Friskoledebatten utgår ofta från en likvärdighetsdiskussion som fokuserar på resultat, snarare än förutsättningar. Likvärdighet borde handla om att alla elever genom hårt arbete kan utveckla sin fulla potential. En del elever behöver extra stöd och det ska de få. Andra elever behöver få utmanas och jobba på i ett högre tempo - det borde de också få. Tyvärr talar vi dock sällan om de högpresterande elevernas behov.
Att ambitiösa elever söker sig till skolor där de tror att de kan få en för dem bättre undervisning, är inte negativt. Tvärtom skulle svensk skola må bra av mer nivåindelning. Det kan handla om att elever grupperas inom samma skola, men också om att skolor profilerar sig olika.
Det talas om kamrateffekten. När klasserna blandas drar de starka eleverna med sig de svaga utan att de starkas utveckling hämmas, hävdas det. Men hur väl fungerar kamrateffekten när läraren för sjunde gången måste förklara det som några i klassen förstod redan första gången? Sådana situationer är frustrerande vilken ände av normalfördelningskurvan eleven än befinner sig på.
Och vad hjälper kamrateffekten när någon eller några elever stör studieron för övriga. I många fall är de som stökar just de som hade varit mer hjälpta av att få gå i en liten grupp. Men skolan präglas av idén om inkludering. Helst ska ingen gå iväg och få hjälp av exempelvis en speciallärare, utan läraren ska utforma anpassningar i klassrummet så att alla kan hänga med. Men ibland är den bästa anpassningen att dela upp eleverna så att alla kan få rätt utmaningar.
Kamrateffekten verkar fungera bättre när den diskuteras i seminarier på lärarhögskolan, än i den verklighet där elever och lärare befinner sig.
Friskolorna anklagas för att locka till sig studiemotiverade elever genom att marknadsföra sig som skolor med tydliga ordningsregler, högre studietempo och mycket läxor. Hur kan detta vara ett problem? Svensk skola lider generellt inte av att det är för mycket ordning eller för höga studieresultat!
Likaså kritiseras friskolor som anger klädkoder. Argumentet är att det lockar till sig ett visst segment av elever, snarare än ett tvärsnitt av kommunens barn. Även här är det svårt att förstå vad som skulle vara klandervärt. Det är väl utmärkt att de som önskar en skola som främjar hyfs och stil kan söka sig dit.
Alla barn är lika mycket värda och har samma rätt till en bra utbildning. Därför behöver skolgången kunna utformas på olika sätt.
Jonatan Lönnqvist är musiklärare och sångpedagog.