Ett av väldigt många exempel på öppna, hyllande reaktioner efter mordet på Momika.
I ena vågskålen en bok. I den andra en människa. Det brukade vara en enkel avvägning i Sverige. Ingen bok är värd mer än ett människoliv. Det finns inga undantag till den regeln. Det ska åtminstone inte göra det.
Men Salwan Momika mördades för att han har bränt koraner. Det finns åtskilliga platser på vårt klot där det är att likställa med en dödsdom. Men Sverige har inte varit en av dem. Ska inte vara en av dem. Ändå, måste vi erkänna, är Sverige uppenbart en av de platserna. Åtminstone på sätt och vis, för det är en sanning med modifikation. Sverige är inte sådant, men världen finns i Sverige och delar av samhället ser faktiskt det inträffade som något rimligt. Som något gott.
Det är inget man hymlar med längre. Islamism och mordisk religiositet är något många skyltar med i dag.Vilket blev väldigt tydligt efter mordet på Momika.
Man behöver inte gilla, lita på eller över huvud taget uppskatta Salwan Momika för att känna en djup avsky mot dådet. Det fanns många anledningar att inte gilla honom. Dels var han jobbig. Kom hit och sökte skydd men kunde inte ens vänta på att bli upptagen i samhället innan han började provocera och ställa till det för Sverige internationellt.
Varför gjorde han det? Vem vet. Det har funnits starka misstankar att han faktiskt var utsänd eller rekryterad av Iran för att skada Sveriges relationer till muslimska länder i allmänhet och Turkiet i synnerhet. Vem var han ens? Också lite oklart. Men att han har varit ledare för en kristen milis i Irak som var en del av Imam Ali-brigaderna som är knutna till iranska underrättelsetjänsten gör knappast bilden tydligare. Personlighetsmässigt var han inte heller lätt att bli klok på. Han har upprepade gånger visat sig ha ett väldigt ytligt förhållande till sanningen – om de kände varandra alls vid det här laget.
Mordet på Momika är också höljt i ett visst dunkel. Varför är väl i stora drag känt, men sen då? Statsminister Ulf Kristersson (M) har gjort tydligt att man inte utesluter utländsk inblandning. Det vore inte första gången i närtid som utländska attacker och beställda mord sker i Sverige.
Det kan ha skett för pengar. Det har funnits flera priser på Momikas huvud sedan han började bränna koraner. En irakisk stad utlovade exempelvis två miljoner dollar och två kilo tung guldkoran till den som dräpte honom.
Det kan också ha skett av idealistiska, islamistiska skäl. Det är många som innerligt verkar ha känt att Momika förtjänat att dö på grund av sina kränkande handlingar och ord.
I slutänden spelar det dock ingen roll om det är Iran, gängmedlemmar eller några andra som ligger bakom det faktiska dådet. Inte heller spelar någon principiell roll vem han var och varför han gjorde det han gjorde. Detta är Sverige och här har ingen rätt att döda någon annan. Det spelar ingen roll vilka upplevda oförrätter som kan finnas i bakgrunden.
Ingen skrift, helig eller ej, är värd mer än ett människoliv. Det är en grundläggande det av vår allmänna rättsuppfattning. Och detta mord är ett kraftigt utmanande av de här principerna som vi har byggt vårt samhälle på. Staten måste gå till botten med det här fallet och agera med sin fulla kraft mot alla som har varit inblandade.
Men vi måste också ägna oss åt introspektion. Hotbilden mot Momika Salwan har varit allmänt känd länge. Stämningarna mot honom har ju inte varit av det blyga slaget, varken i Sverige eller internationellt. Vi behöver se hur vi har agerat för att skydda Momikas liv. Har hotet tagits på vederbörligt allvar? Kunde och borde vi rimligt ha agerat annorlunda och hade hans liv då kunnat räddas?
Vi har en tveksam historia av att lyckas skydda människor som har den islamistiska känsligheten. Se bara på konstnären Lars Vilks som visserligen levde med konstant skydd på grund av hoten mot hans liv, men som konstant utmålades som ett problem och som någon man egentligen inte ville ta i försvar.
Visst är det mycket som skiljer Lars Vilks och Salwan Momikas fall och personer åt, men båda gör tydligt att vi behöver bli bättre på att stå upp för våra principiella värderingar. Vi måste göra väldigt tydligt att yttrandefriheten i Sverige står långt över någons rätt att inte bli kränkt och att vi aldrig kommer att tumma på detta. Att i stället diskutera hur vi ska göra avsteg från detta är oansvarigt och har skadat bilden av Sverige samt stärkt dem som ser dåd som detta som legitima.