Tidigare när riksdagen har varit på väg att avsätta en regering har dessa avgått självmant, för att slippa nesan det skulle innebära. Även att utlysa nyval skulle medföra att omröstningen inte behöver hållas. Statsminister Stefan Löfven (S) gjorde dock varken eller.
Det är ingen vågad gissning att budet till V sockrades ett par gånger bakom kulisserna i hopp om att partiet skulle återfinna sitt förtroende för regeringen. Så blev det dock inte. Det är inte att undra på. Regeringen verkar själv inte medveten om hur långt ifrån V:s krav man har varit.
Det första beskedet, som kom strax före Nooshi Dadgostars deadline på 48 timmar var över, att man skulle bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal var ett direkt hån. På en skala där 0 representerar att man inte får alls som man vill och 100 är total tillfresställelse låg regeringens första bud omkring 5. Men man försökte ge sken av att det åtminstone var drygt 50. Möjligen trodde man till och med på det själva.
Bud nummer två som innebar att parterna ska få förhandla fram en variant på fri hyressättning och om de inte gör det på kort tid så genomförs utredningens förslag var lite närmare Vänsterpartiet men når inte längre än till omkring 25 på skalan. Regeringen försöker dock fortfarande få det till att det innebar minst 98, förmodligen mer än 100. Det är extremt förolämpande.
De anföranden som föregick omröstningen visade tydligt varför det är viktigt att riksdagen agerade som den gjorde. De grundläggande parlamentariska principer som vår demokrati vilar på åtnjuter väldigt låg respekt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och numera även Centerpartiet anser att det är allas skyldighet att stödja regeringen, enbart för att den regerar. Riksdagens funktion skulle alltså vara att bistå regeringen.
Något sådant ansvar finns förstås inte. Riksdagen behöver hjälpa regeringen med något alls. Den ska inte hjälpa regeringen med någonting utan agera utifrån vad de har lovat sina väljare. Det är helt och hållet regeringens ansvar att se till att riksdagen har förtroende för den samt att det finns parlamentariskt stöd för de förslag som den vill förverkliga.
I samma sekund som riksdagen tappar förtroendet för regeringen kan den välja att avsätta den. Detsamma gäller enskilda statsråd. Regeringen och dess medlemmar tillåts enbart agera med riksdagens förtroende, något de kan tappa av vilket skäl som helst. Riksdagen, inte regeringen, är folkets främsta företrädare.
Detta glöms alltför ofta bort och därför är det viktigt att riksdagen, när så är befogat, använder de verktyg den har till sitt förfogande.