Statare var lantarbetare som fick betalt i med mat och husrum. Fattigdomen och det hårda arbetet delade de med många andra av landsbygdens invånare; pigor, drängar, torpare, backstugu- och inhysehjon, med mera.
De saknade egen grund och tvingades ofta flytta mellan undermåliga bostäder, statarlängor som fanns på gods och större gårdar. Arbetstiden kunde vara 14 timmar och barn och kvinnor utnyttjades som arbetskraft. Särskilt mjölkningen innebar ett hårt arbete, ”den vita piskan” som Ivar Lo-Johansson kallade den.
Bostädernas dåliga hygien och det ständiga kringflyttandet ledde till att statarbarnen blev socialt utpekade. Som mest fanns det 140 000 statarkontrakt i Sverige. Hundratusentals svenskar har föräldrar eller mor- och farföräldrar som var statare.
Kunskapen om hur många statarna var och hur deras verklighet såg ut utmanar bland annat allmogemyten, den romantiserade bilden av svensk landsbygd. Visst kan man få romantisera en stund, men det är viktigt att komma ihåg de villkor som faktiskt gällde för landsbygden. Knappa marginaler, hårt arbete och stenhårda sociala hierarkier.
En annan myt är den om Sverige som ett rikt Västerland. Svenska studenter får lära sig att deras förfäder var rika slavhandlare och att de bara genom sin hudfärg har en skuld gentemot människor från andra länder. Men de flesta svenskar har inte slavägare som förfäder, utan söndervärkta mjölkerskor.
Ytterligare en myt är den att brottslighet och terrorism har sin grund i ekonomiska och sociala skillnader. Finns det någon grupp som varit fattigare och mer socialt utsatt än statarna? Ändå var statarna laglydiga och hårt arbetande människor. Det skvallrar om att brottslighet snarare har sin grund i kultur och värderingar.
Skälet till att statarsystemet upphörde var att systemet överlevt sig själv. Teknisk och ekonomisk utveckling i spåren av liberala reformer skapade efterfrågan på maskiner snarare än händer i jordbruket. När lantarbetsgivarföreningen 1944 röstade om att avtala bort systemet blev siffrorna 33-1.
I den officiella historieskrivningen blev det dock den sedermera finansministern Gunnar Sträng som i kamp med godsherrarna avskaffade systemet. Helt osann är inte berättelsen om Gunnar Sträng. I protokollen från förhandlingarna framgår det att han forcerade avskaffandet med argument om att det inte handlade om vanlig arbetsrätt utan om social stigmatisering som måste upphöra.
Det var klokt av Sträng. Men frågan är vilka partier som står för social jämlikhet i dag och vilka som hotar den.