I år har det gått 76 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 27 januari 1945. Det är en lång tid. Antalet överlevande som kan berätta om vad som hände börjar bli väldigt lätträknade. En efter en tystnar till slut deras viktiga röster.
Det är förstås ofrånkomligt, men gör även att vi andra måste inse att vårt ansvar för att hålla minnet av detta historiska brott levande ökar. Och detta ansvar måste axlas. Dels för att hedra dem som miste livet i denna industriella mordmaskin, detta systematisk försök att utrota alla de människor som nazisterna ansåg ha för lågt värde. Minnet av det som har hänt är viktigt för att förhindra att det sker igen.
Det andra skälet är förstås för att skydda de många som i dag är utsatta på grund av sin etnicitet, sin religion eller sitt kön. Vår avsky mot dessa brott måste hela tiden manifesteras framåt i tiden genom en vägran att acceptera att människor inte anses ha samma grundläggande värde.
Vi ser i Sverige hur inte minst judar lever med en ständigt ökande hotbild. Judiska föreningen i Umeå lade ned sin verksamhet 2018 efter att länge ha trakasserats och hotats av nazister. Därtill har många människor kommit till Sverige från länder där antisemitismen är institutionaliserad och något man lär sig från födseln. Att så gott som det går dölja att man är jude har blivit legio för många, vilket borde vara allt vi behöver veta för att inse att vi måste göra betydligt mer.
Att i alla situationer vi kan stå upp för människors rätt att vara sig själva är en sak vi kan göra. En annan är att ta del av och sprida den information och litteratur som finns.
Bara inför denna Förintelsens minnesdag har åtminstone två böcker sett dagens ljus. Hatet mot judarna (Fri tanke förlag) av DN:s kulturchef Björn Wiman och fotografen och författaren Sanna Sjöswärd innehåller bland annat 15 porträtt och vittnesmål från Förintelseöverlevare. Och i Jag vill inte ha levt förgävas (Historiska media) lyfter Mari Larsson fram Anne Franks liv men också hennes fars kamp att som familjens enda överlevare få dotterns dagbok utgiven.
Människan är kapabel till ofattbar ondska. Det vet vi, och vi minns det särskilt i dag och vi bör vara ödmjuka inför detta faktum. Men människan har också samma kapacitet att göra gott, vilket vi måste kämpa för hela tiden. Vi är inte dömda att upprepa historien utan kan välja att aldrig mer dela in människor i mer eller mindre värda och kämpa för att ingen annan heller ska göra det.