Förslaget från den östgötska riksdagsledamoten visar att det går att se på ett hygge på två sätt. Den ena synen ger Le Moine själv uttryck för i texten. ”När vi ser ett kalhygge ser vi en miljökatastrof”, skriver hon. Det andra sättet att betrakta en skogsavverkning har fångats av statsminister Stefan Löfven (S).
När han för ett par år sedan vandrade över ett hygge i Västernorrland talade han lyriskt om att ”skogen är vårt gröna guld”. Det var ingen hejd på hur bra det var med huggna träd. ”Alla nya användningsområden för skogsprodukter innebär fantastiska möjligheter för framtiden”, sade Löfven. Och de fantastiska möjligheterna brukar handla om hur skogen ska ersätta fossila bränslen i bilar och flygplan, betongen och stålet i hus samt bomullen i kläder.
Den stora frågan när personer med Stefan Löfvens syn på skogsnäringen möts är således hur skogen ska räcka till allt. Rebecka Le Moine verkar däremot underhålla idén att skogar inte behöver huggas och ignorerar målkonflikterna.
Det finns också en övergripande motsägelse i Rebecka Le Moines resonemang. Hon konstaterar i sin debattartikel att medelhygget bland Södra skogsägarnas medlemmar bara är 2,3 hektar. Men hon drar inte den uppenbara slutsatsen av det – att det svenska skogsbruket i allmänhet och det svenska familjeskogsbruket i synnerhet är ett föredöme. I stället kritiserar hon hårt svenska skogsbrukare, som ofta har vårdat naturen i generationer.
I debattartikeln hänvisar hon till en internationell jämförelse som säger att Sverige har näst sämst naturhänsyn vid avverkningar. Men som har uppmärksammats av bland annat LRF:s naturvårdsexpert Gunnar Lindén så nämner hon inte att studien i fråga är från 2012. Att studien jämförde nio länder, eller delar av länder särskilt utvalda för att tillämpa naturhänsyn aktivt. Eller att Sveriges siffror är inaktuella.
Le Moine reflekterar heller inte kring den jämförelse av hyggesstorlekar inom Europa, som hon låtit riksdagens utredningstjänst göra. I texten konstaterar hon att reglerna är striktare i länder som Schweiz och delar av Tyskland. Men det är inte konstigt – förhållandena i Norrbottens inland och tätbefolkade schweiziska kantoner i alperna skiljer sig en hel del åt.
Det är en närmast omöjlig ekvation att staten i längden kan minska avkastningen och effektivitet i skogsbruket utan att det får ogynnsamma effekter på andra delar av miljö- och klimatområdet. Det går inte att både ha skogen och hugga den.