Till exempel att Sverige har världens högsta dieselpris. Detta tack vare en ambitiös svensk miljöpolitik och hög inblandning av fossilfritt i bränslet. Visserligen hade klimatmålen uppnåtts utan höjd inblandning, men Miljöpartiets mål är att Sverige ska befästa sin position som föregångsland i klimatfrågorna.
Vi har lagt ner hälften av kärnreaktorerna i Sverige. Det resulterade förvisso i att priset ökade och i ett statligt bidrag för att folk ska ha råd att betala elskatten. Likväl är det i sig en enorm framgång som sätter behovet av fossilfri elproduktion, som vindkraft, och ellagring på agendan. Dessutom illustrerar det att vi i Väst lever långt utöver vad som är hållbart.
Vi har äntligen uppnått regeringens mål om att 20 procent av åkermarken ska vara ekologisk. Dessa 20 procent står för hela sju procent av den registrerade produktionen. Och på EU-nivå har de gröna lyckats influera resten av parlamentet att arbeta fram en jord till bord-strategi som kraftigt kommer att minska det europeiska lantbrukets miljöpåverkan genom att slå ut all ohållbar produktion.
Även i skogen skördar den gröna politiken framgångar i och med att det i praktiken blir omöjligt att fälla skog. Skyddet av väna och hotade arter går så mycket framåt och vår solidaritet med djuren är så stor att det i dag skjuts fler människor än vargar i Sverige. Det levande landskap dessa framgångar skapar för oss närmare att återskapa de förlorade naturskogarna.
En ytterst ändamålsenlig miljöbalk har lett till att tillståndsprocesserna för i stort sett all miljöskadlig verksamhet är så krångliga och omfattande att inte ens företag som lägger tiotals miljoner kronor på advokathjälp klarar av dem. Det går inte längre att köpa sig förbi god miljö.
De bieffekter som denna framgångsrika miljöpartistiska politik kan leda till borde betraktas som ett lågt pris att betala när det handlar om att säkerställa att världen inte brinner upp. Det är heller knappast någon nyhet att det skulle bli så här. Det var ju meningen. Vi har aldrig varit såhär nära Miljöpartiets drömsamhälle.
Varför ägnar partiet inte varje dag åt att högljutt förklara att det här är vad de alltid arbetat för, och begär erkännande och tacksamhet för allt de åstadkommit? Miljöpartisterna har fått som de alltid velat. De har fått sin dröm. Varför jublar då inte Per Bolund och Märta Stenevi?