Fotbolls-EM för herrar 2020 blev av ett år senare, men pandemihantering är inte den enda politiska frågan som dykt upp under turneringen. Konflikterna förklaras av Ekim Çağlar, som är statsvetare och författare till två böcker om fotboll och samhällsprocesser, däribland Fotboll i krig och fred (2020, Fri tanke förlag).
Vilka politiska konflikter finns i årets fotbolls-EM för herrar?
– Det finns flera, på lite olika nivåer. Redan tidigt skapade Ukrainas lagtröjor rubriker, eftersom de bland annat visar en karta över landet, där Krimhalvön ingår. Det blir ett ställningstagande som naturligtvis markerar att Ukraina ser Krim som en del av sitt land, trots Rysslands annektering. Dessutom har det kommit olika former av markeringar för hbtqi-personers rättigheter, med anledning av Ungerns nya lagar som diskriminerar homosexuella och transpersoner.
– Politiken inom fotbollen kan också handla om värdskapet. I år spelas ju mästerskapet på flera olika platser. Några av värdländerna har arbetat aktivt med sportswashing för att förbättra sitt rykte internationellt, exempelvis Azerbajdzjan. Men EM-värdskapet är ofta en av flera delar i en strategi för att stärka vissa staters mjuka makt. Värdskapet har också varit viktigt för till exempel Ungern, som visat upp fullsatta läktare i Budapest trots pandemin. Ungern vill antagligen visa att de har hanterat pandemin väl, det är narrativet.
– Det här är dock inget nytt. Olika regimer har alltid försökt att använda fotbollens scen för att tvätta sitt rykte. Detta samtidigt som förbund som Uefa och Fifa talar om att försöka skilja fotbollen från politiken. Det är i min mening omöjligt eftersom fotbollen ofta vävs in i politiken.
Spelar sponsorerna en roll i politiseringen?
– Det är en uttänkt strategi att olika regimer flyttar fram positioner genom sponsring. Två exempel är flygbolagen Turkish Airlines och Qatar Airways. Ofta är sponsorerna en del av en hel kedja, som i sin helhet blir intressant. För exempelvis Qatar är det sponsring tillsammans med till exempel ägarskapet i storklubben Paris Saint-Germain och värdskap för mästerskap som utgör den stora ramen för sportswashingen.
Konfliktnivån i Europa är förhöjd. Märks det rakt av på idrottsmästerskap?
– Politiseringen av matcherna kräver att exempelvis medier, makthavare och supportrar gör en politisk sak av det. Men det har snarare förekommit matcher där konflikter lugnats ned i stället. Många matcher som på förhand bedömts ha en politisk spänning har inte alls blivit särskilt laddade.
Blir konfliktnivån större för damfotbollen i takt med att den får mer uppmärksamhet?
– Det kommer troligen att bli så i allt större utsträckning. I och med att synligheten och industrin blir större, med mer exponering och en större ekonomisk kaka, ökar också de potentiella politiska insatserna i allt som rör fotbollen. Men utvecklingen följer inte nödvändigtvis samma mönster som herrarnas fotboll.
Qatar ska stå värd för nästa års fotbolls-VM för herrar, vilket lett till vissa tillrop om bojkott. Fungerar sådana påtryckningar?
– Frågan har hittills varit mest aktuell i Norge, där ett betydande antal klubbar har tagit ställning för en bojkott. Min tolkning är att detta egentligen är en större fråga än just detta mästerskap. Aktörer som driver bojkottfrågan vet att det är mer eller mindre omöjligt att stoppa Qatars värdskap, inte minst eftersom de nationella förbunden kommer att behöva stå till svars för Fifa. Därför är förbunden försiktigare än gräsrötterna. Sedan hoppas man naturligtvis ändå på att det egna landet ska markera eller dra sig ur allt som har med turneringen att göra. Men det är lite mer komplicerat än så.
– Bojkottdiskussionen handlar också om att lyfta andra frågor på agendan, och göra det svårare att ge VM till länder som Qatar i framtiden. I Qatars fall handlar kritiken framför allt om förhållandena för migrantarbetarna som bygger infrastrukturen runt VM. Andra frågor som lyfts har handlat om frånvaron av demokrati, den bristande jämställdheten och att homosexualitet är straffbart. Dessutom finns det stora frågetecken kring hur Qatar fick mästerskapet, med starka mutanklagelser exempelvis. Men det skulle krävas många länder för att göra det kännbart med bojkott. Det kommer inte att ske.
Är sportswashing framgångsrikt för de länder som använder det?
– Det är ingen enkel process med ett entydigt svar. Riskerna är många. Om ett mästerskap är tillräckligt välorganiserat kan ryktet möjligen förbättras något och fler kan få en relation till landet. Det kan också skapa en viss internationell tyngd och i mindre skala locka nya investeringar. Men det går inte att säga att det entydigt kommer att fungera för de regimer som försöker att stärka sitt inflytande genom fotbollen, för ett värdskap blir samtidigt en yta för kritik från omvärlden.
Finns det en strategi för att motarbeta sportswashing?
– Det är svårt att säga vad som ger bäst effekt i pressen mot till exempel förbund som Fifa och Uefa. De är stora organisationer, som till och med stater gärna vill ha en god relation till. Fifa och Uefa vill också hålla medlemmarna nöjda och få det ekonomiska maskineriet att rulla vidare. Fotbollen kräver nya investeringar hela tiden. Då blir det svårt att göra politiska ställningstaganden om det finns en risk att det stör affärerna, så att säga.
– Det kommer inte att gå att förändra de här strukturerna med enbart yttre tryck. Det finns också en brist på reaktion inifrån fotbollen som gör att de stora förändringarna i fråga om till exempel supporterinflytande och val av värdländer för stora arrangemang lär dröja, om de ens sker i framtiden. Än så länge är tillräckligt många tillräckligt nöjda, både bland supportrar och makthavare, med hur fotbollsindustrin fungerar helt enkelt. Därför är det viktigt att både journalister och supportrar vågar ställa de kritiska frågorna i lägen där det är lämpligt.
Intervju av Agnes Karnatz, ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.