Beroende på politisk färg brukar antingen hyresregleringen eller bristen på statligt investeringsstöd till bostadsbyggande pekas ut som boven i dramat. En aspekt som däremot inte lyfts fram lika ofta är hur modern arkitektur bidrar till att förvärra bostadsbristen. Helt enkelt hur den arkitektur som väljs vid nybyggnation också ger upphov till ett folkligt motstånd mot nybyggnation. Detta leder till grannar som överklagar byggplaner och förhalande av tillståndsprocesser. Något som blir både dyrt och leder till att färre bostäder byggs.
År 1980 myntades uttrycket “inte på min bakgård” av en amerikansk journalist. Uttrycket beskriver att människor ställer sig positiva till nybyggnationer, men bara så länge det inte sker nära dem. Från början riktades motståndet främst mot närliggande nybyggnation i form av motorvägar och industrier. Men med tiden har det kommit att utökas till att omfatta även bostadsbyggande, bland eller i närheten av redan befintlig bebyggelse.
Motståndet är dock inte svårt att förstå när man ser det nya som byggs. Själlösa betongbunkrar i alla tänkbara märkliga former prisas av arkitekter och smälls upp utan någon som helst hänsyn till den omgivande bebyggelsen. Flervåningshus i grälla färger ska envist klämmas in i villaområden och trädgårdsstad. Sterila glaslådor vägg i vägg med vackra stenhus från 1800-talet.
Lika lite som man vill ha en motorväg eller soptipp i sin bakgård, vill man ha byggnader som inte alls passar in eller som är, rent ut sagt, fula. Särskilt inte om man har valt att flytta till ett visst område på grund av dess karaktär. Människor är inte rädda för förändring, bara skeptiska till försämringar.
Att exempelvis anlägga en ny park stöter sällan på motstånd då naturen i en park är vacker och uppskattas av människor i närheten. På samma sätt kan vackra byggnader skapa ett mervärde i eller nära ett redan befintligt område. Dagens motstånd mot nybyggnation i modern stil är ett bevis på att något sådant mervärde inte skapas. Snarast tvärtom.
Bostadsbristen i Sverige lär inte lösas utan att nybyggnationer börjar uppfattas som något positivt. Detta låter sig dock inte göras med arkitektkårens ständiga mantran om att människor måste “lära sig” att uppskatta modern arkitektur, eller inte “förstår” den. Bara genom att återigen börja bygga vackert kan människor övertygas om att tillåta nya byggnader på sina bakgårdar.