I dag bor hon i Karlstad, har inga planer på att återvända till politiken, men kommenterar ibland samhällsfrågor på sin blogg.
I dag ser du på politiken utifrån. Hur tycker du att det går för ditt gamla parti Moderaterna nu när de är i regeringsställning?
–Det är ett understatement att det opinionsmässigt kunde gå bättre, liksom för de övriga regeringspartierna som riskerar att åka ur riksdagen efter nästa val. Som riksdagsledamot argumenterade jag för en valsamverkan med de borgerliga småpartierna i syfte att säkra en fortsatt M-ledd regering, men talade för döva öron.
Hur ser du på det aktuella läget då?
– Ja, man måste ju vara ärlig med att regeringen Kristersson fick ärva ett pågående krig i Sveriges närhet och en valhänt hanterad Natoprocess. Lägg därtill koranbränningarna och den eskalerande våldsupptrappningen av aldrig skådat slag. Så mycket elände som måste lösas medan Jimmie Åkesson har en behaglig resa i sidovagnen och piskar upp opinionsstödet för sig själv.
– Men allt går inte fel. Själv imponeras jag av justitieminister Gunnar Strömmers (M) energi i det kriminalpolitiska arbetet med att överlista, bekämpa och i bästa fall låsa in våldsverkarna. Ska jag kritisera Strömmer är det för att han tar aningen för lätt på rättssäkerheten. Det är inte värdigt Sverige som rättsstat att till exempel rucka på grundläggande principer om yttrande- och demonstrationsfrihet bara för att regeringen ser ett akut behov att kunna stoppa de koranbränningar som retat upp regimer i andra länder och som orsakat upplopp i vårt eget land.
Får du en annan blick på politiken nu när du bor i Värmland, än du hade när du bodde i Stockholm?
– Vad gäller skillnader i den politiska kulturen jämfört med huvudstaden har jag hittills mest noterat likheterna. Båda regionerna redovisar enorma budgetunderskott med kännbara konsekvenser inte minst för vårdsökande och den kollektivtrafikberoende allmänheten. I båda regionerna skyller politikerna på varandra. En helt annan iakttagelse är riksmedias Stockholmsfixering. Ekot kan till exempel nyhetsflasha att Södermalm är strömlöst eller att rulltrapporna i T-banan står stilla. Vi Karlstadsbor bryr oss inte jättemycket om sådant.
Det vållade viss uppmärksamhet att du hade läst universitetskursen ”Ras och vithet” som leds av den kontroversielle forskaren Tobias Hübinette. Hur tänkte du där?
– För ett par år sedan hörde jag en intervju med Hübinette i Kvartal där han tycktes efterlysa möjligheten att kunna kategorisera människor efter hudfärg. Jag blev nyfiken, menar Hübinette att vi ska tala om människor av skilda raser? När tillfället dök upp sökte jag till Hübinettes kurs. Ett centralt tema har varit den svenska ”färgblindheten” och dess konsekvenser för bland annat integrationspolitiken. I det förment fördomsfria Sverige använder vi inte skyr begreppet ras och vi låtsas inte om att vissa människor har annan hudfärg än vita majoritetssvenskar. Ändå vet nog vi alla att människor diskrimineras på grund av hudfärg i skolan, på krogen, på bostads- och arbetsmarknaden. Inte ens på Tinder existerar den förkättrade färgblindheten!
Menar du att vi i Sverige borde börja prata om olika raser igen?
– Jag argumenterar inte för ett återinförande av rasbegreppet. Däremot är Miljöpartiet något viktigt på spåret när de öppnar för insamling av jämlikhetsdata på gruppnivå. Det är först när vi ser problemet som vi kan göra något åt det.