Detta har vållat debatt i lärarkåren och enligt en färsk undersökning vill hälften av alla högstadielärare slopa det. En av dem som menar att F-gränsen sänker nivån och orsakar betygsinflation är Filippa Mannerheim, svensklärare, skoldebattör och författare till boken Konsten att undervisa.
Varför vill du få bort F-gränsen?
– Därför att F-gränsen stjäl enorma mängder tid och resurser i skolan. Särskilt så här vid slutet av terminen. Lärare springer hysteriskt runt och ordnar med omprov och kompletteringar för att eleverna inte ska få F. Detta trots att eleverna kanske inte har förmågan eller motivationen att nå E. Det som händer är att lärarna måste sänka kraven. Det går inte att ha en godkäntgräns som gör att 15 eller 20 procent av eleverna inte kommer in på gymnasiet.
Men är gränsen egentligen inte låg? E är väl ett ganska lågt betyg?
– Nej, det där är ett missförstånd. E är målrelaterat betyg. Det går inte att jämföra med t.ex 1:a eller 2:a i gamla betygssystemet. Jag skulle säga att E är en hög nivå. Som elev räcker det inte bara att vara närvarande. Du förväntas skriva längre arbeten, kunna hålla tal inför klassen, argumentera väl och delta aktivt i diskussioner. Det är många ungdomar som inte når den nivån.
Men är det inte bra att skolan ställer höga krav på eleverna?
– Det blir tvärtom! F-gränsen sänker kraven. Man har satt en E-gräns som ligger långt över många elevers förmåga. Det är en önskedröm att alla ska kunna nå E. Ändå är det ett krav för att komma vidare i skolsystemet. Både lärarna och eleverna kommer i kläm. Man kan erbjuda omprov på omprov men vad hjälper det om eleven inte når upp till nivån? Då måste man som lärare låtsas att eleven når gränsen. Det är ett låtsas-spel som tar enormt med tid. Ett exempel är när elever som inte gjort något på en hel termin ska komplettera en halv kurs eller gå sommarskola på några veckor och då plötsligt får godkänt. Det är en chimär.
Innan en lärare sätter betyget F måste eleven få en så kallad F-varning. Är inte det en fördel? Det innebär ju att både elev, rektor och föräldrar förstår att något måste göras och att eleven behöver extra stöd.
– Nu är det ju inte så att en F-varning med automatik innebär att det sätts in ett batteri av stödåtgärder kring eleven. I stället kanske läraren får i uppdrag att ”anpassa” undervisningen så att eleven klarar uppgifterna. Det skulle möjligen vara rimligt med en F-gräns om politikerna lagstadgade om tidiga och omedelbara speciallärarinsatser så fort en lärare flaggade för att en elev halkade efter. Men det skulle ju bli enormt dyrt.
Det finns ändå tecken på en svängning i många skolfrågor nu. Politikerna har till exempel tagit till sig den kritik som du med flera har framfört när det gäller skärmar. Ser du ingen sådan ljusning när det gäller F-gränsen?
– Faktiskt inte alls. Och det är ett stort politiskt feltänk. Vad jag hör från många håll är att lärare helt enkelt börjar se på E som den gamla ettan. Det finns mindre och mindre korrelation mellan de politiska målen och vad som faktiskt sker i skolan. Om politikerna inte lyssnar på alla varningssignaler är det något fel.
Vad vet vi om vilka elever det är som inte når E?
– Dels vet vi i dag att ungefär 10-15 procent inte har de kognitiva färdigheterna som krävs, utan har en litet lägre teoretisk begåvning men inom normalspannet. Sedan kommer förstås ytterligare en grupp som är skoltrötta, blyga, omogna eller satsar på annat än skola. Så har det alltid sett ut. Men i det gamla systemet kunde de vara med och kanske få en 1:a eller 2:a som de sedan kunde läsa upp, eller kompensera genom att vara duktiga i andra ämnen. I det gamla relativa systemet var det 31 procent som hade de lägre betygen. I dag ska alla dessa upp på E, annars har skolan och lärarkåren misslyckats.
Kan man som lärare inte bara sätta F? Så får eleven ta tag i det när den mognat.
– I teorin kan du sätta F. Men ”F-skulden” kommer läggas på dig som lärare. Det är du – inte eleven – som kommer att få frågorna om du verkligen har ansträngt dig tillräckligt. Det gör att många som sätter F känner sig utpekade som dåliga lärare och de tvingas göra vad de kan för att undvika det. Dessutom kan det ju vara rent sadistiskt mot en elev som känner sig misslyckad bara för att kraven är satta för högt från början.
Vad skulle du göra om du fick bli skolminister för en dag?
– Jag skulle ta bort F-betyget. Sedan skulle jag återinföra ett relativt betygssystem som 1-5 skalan på nationell nivå. Genom resultaten på nationella prov skulle skolorna veta hur många höga och hur många låga betyg man skulle sätta i varje klass. Det skulle göra systemet mer rättvist. En elev skulle också ha råd med att vara svag i ett eller flera ämnen utan att hindras från att gå vidare. Dessutom sa det gamla 1-5-systemet något om en elevs styrkor och svagheter. Hade man 1:or och 2:or i matte och naturorienterande ämnen, ja då visste man att man förmodligen inte skulle läsa naturvetenskaplig linje. I dag rasar det in elever med ”snäll-E” på naturprogrammen och så fortsätter anpassningscirkusen på gymnasiet. Det är inte hållbart.