Exakt hur många personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd är, av förklarliga skäl, svårt att veta. Delegationen för migrationsstudier har uppskattat att färre än hälften av alla som fick avslag återvände frivilligt.
Olika uppskattningar från slutet av 00-talet menar att det då fanns antingen 15 000–30 000 eller 30 000–50 000 papperslösa i Sverige. Sedan dess lär de ha blivit betydligt fler. Exempelvis fick 47 000 personer avslag bara under 2015. Det innebär en utsatt tillvaro som ofta utnyttjas av den organiserade brottsligheten.
För att öka antalet verkställda utvisningar föreslår regeringen därför att anställda i offentlig sektor ska vara skyldiga att anmäla sin kontakt med personer som saknar uppehållstillstånd. Det syftar dels till att Migrationsverket och Polisen ska få bättre översikt om vilka som ska utvisas. Dels att hela den offentliga sektorn ska skicka en gemensam signal.
Det är ingen hållbar ordning att man kan fortsätta leva i Sverige och ha regelbunden kontakt med vissa myndigheter, samtidigt som man är efterlyst av andra. Det undergräver förtroendet för rättsstaten och riskerar att fler väljer att stanna trots avslag. Motstridiga signaler kan också locka fler personer utan asylskäl att ta sig hit.
Förslaget har dock mött hårt motstånd. Flera fackförbund i offentlig sektor menar (Expressen Debatt 11/5) att det skulle göra de anställda till angivare. Nyligen skrev även tre forskare (SvD Debatt 9/8) att förslaget strider mot tjänstemännens yrkesetos.
Det är förståeligt att det för en enskild anställd kan vara svårt att behöva anmäla människor man träffar i jobbet. Särskilt som de flesta inom välfärden arbetar där för att de vill hjälpa andra. Men redan i dag har välfärdsanställda skyldighet att fatta beslut med negativa konsekvenser.
Hur engagerad i ett enskilt fall man än är, kan en tjänsteman på Arbetsförmedlingen inte bevilja a-kassa om den sökande inte har arbetat tillräckligt. Och en socialsekreterare måste dra tillbaka försörjningsstöd om kraven inte uppfylls. Självklart är det känsligare i vissa yrken än andra, och därför tittar regeringen också på vilka undantag som kan krävas. Det är inte osannolikt att exempelvis läkare kommer undantas i vissa situationer.
Som huvudregel måste dock hela den offentliga sektorn dra i samma riktning. Den som har i uppdrag att utföra offentliga tjänster, har också en plikt att uppfylla demokratiskt fattade mål.