Det sägs ofta att det är två saker man inte vill se hur de blir till: korv och politik. Fjolårets påstådda debacle då budgetförhandlingarna tog plats i debatten i fullmäktige skrämde kanske några väljare. De borde dock ha ett visst överseende med inblicken i korvfabriken. En sådan inblick ges sällan.
I år blir det däremot inget stök och bök. Socialdemokraternas och Moderaternas budgetsamarbete är intakt. Tjänstemännens förslag utgör grunden för kommunens strategiska plan och budget för åren 2021-2023. Vissa justeringar ska givetvis göras.
Moderaternas stöd har varit beroende av fem punkter. Från att det ska tillåtas 45 meter höga hus på hela centrumhalvön och att framkomligheten för bilar i centrum ska garanteras till stopp för kommunala naturreservat och att kommunen öppnar för externa aktörer i LSS-verksamheten. Utöver det ska kommunen samverka med regionen om hospice.
Det är bra förslag. Det finns inget behov av att skydda mer mark som dessutom sedan inte lär tas om hand ordentligt. Och utan bilen kommer centrum att utarmas och dö sotdöden. Privata LSS-aktörer är ett utmärkt krav som kan göra stor skillnad för många brukare om det faktiskt får genomslag och är något som S annars aldrig skulle genomföra.
Inte minst det senare är en fjäder i hatten för M. Partiets samarbete med S är långt ifrån okontroversiellt. En vilja att ta ansvar är bra men att ställa sig i Socialdemokraternas sold är likafullt ett stort svek för många. Där man inuti partiet bara ser ett budgetsamarbete ser många utanför ett bevis på att M har sålt sin själ.
M har således ett stort behov av att visa dels att man uppnår resultat utöver att ge S förutsättningar att styra, dels att man fortfarande är i politisk opposition. Hittills har det inte gått något vidare. Det inledande samarbetet byggde mycket på samsyn med kommunalrådet Niklas Nordström. Efter hans avgång gick Luleå in i en avvaktande fas medan Lenita Ericson (S) sökte hitta sin väg framåt och kort därefter gjorde coronan sitt intåg. Det har inte hänt mycket att opponera sig emot eftersom det knappt har skett något utöver skolfrågan där S och M är överens.
M måste lyckas bita ifrån mer men också reparera relationerna med övriga delar av borgerligheten. Där har förstås alla inblandade ett ansvar. Luleås politiska borgerlighet måste inte samarbete hela tiden, men den har inte råd att vara så här splittrad. Det tjänar enbart S på, ingen annan.