För en soldat som är i strid spelar lönen ingen roll, även om de förtjänar en ordentlig sådan. Inte heller medaljer har då något värde, även om de är värda varenda dekoration som kan tänkas. Det är bara en enda sak som betyder något – att överleva.
Det är ett av budskapen i Rod Luries bioaktuella The Outpost. Filmen är baserad på journalisten Jake Tappers bok med samma namn. Utposten i frågan heter PRT Kamdesh. PRT står för provinsiellt rekonstruktionsteam och Kamdesh är namnet på den intilliggande orten.
PRT Kamdesh var beläget i en dal, på alla sidor omgivet Hindukushbergen. I filmens inledning citeras en analytiker som menade att den borde ha kallats Camp Custer eftersom alla där skulle dö om talibanerna genomförde en koordinerad attack.
Basen rymmer en stor ensemble. Den första timmen utspelar sig under den ständiga spänning det innebär att leva under ett slags ständig belägring. Att aldrig veta om man överlever. Eller om vännerna gör det. Jargongen är så grabbig som den kan bli. Extrema situationer kräver galghumor och sammanhållning för överlevnaden. Det är en av få ventiler som står till buds.
Efter en timme brakar allting lös och den som ser filmen på bio finner sig på första parkett för att skåda helvetet på jorden, skildrat till teknisk perfektion av Lurie. Amerikanerna är 50 stycken och talibanerna runt 400. De senare har också alla tänkbara övertag som går. Från geografin till överraskningsmomentet. Allt talar för dem.
I lägret får vi se hur oro, nervositet och spändhet övergår i panik, förvirring och uppgivenhet. Men också det innerligaste av mod, kamratlighet och en benhård vilja att inte bara överleva själv utan att rädda sina kamrater.
Detta kan mycket väl visa sig bli den definierande filmen om kriget i Afghanistan. Den är utan tvekan den definitiva filmen om att vara en soldat. Det skyddar en inte från en enda av de rädslor och neuroser som alla människor delar. Likafullt har man ett jobb att göra. Hjältemod är inte något ärofullt utan något som krävs för att överleva.
The Outpost borde vara obligatorisk tittning för alla som kallar soldater för mördare. Den ger ett verklighetstroget porträtt av den verklighet som alla soldater delar. Det är inte vackert och ärofullt utan skitigt och hemskt och den som inte är rädd låtsas.
Det är en film om soldaten som människa, och den förtjänar en större publik än vad våra coronatider erbjuder.