Man ska inte underskatta älgjakten sociala betydelse. Det uppstår en förvånansvärt stark gemenskap även av att sitta och frysa på väl utspridda pass. Det är förstås inte så märkligt, den svenska jakten är utpräglat kollektiv. Och därtill en omistlig del av den svenska folksjälen.
På många håll runtom i världen är jakt ett överhetens privilegium. Inte i Sverige. Här är den en utjämnare. I jaktlagen samlas människor långt över de gränser som samhället i övrigt har satt upp. Vi lever fortfarande nära naturen, skogen är alltjämt en del av oss, och det manifesteras inte minst genom den aktiva viltförvaltningen. Jakten är en folksport. Det ska vi vara stolta över.
Trots att viltvården är ett viktigt allmänintresse är den helt och hållet beroende av jägarkårens ideella engagemang. De pengar som ändå finns i systemet har jägarna själva betalat in till viltvårdsfonden som finansieras genom sålda jaktkort. Förra året bekostade jaktkortet även viltforskning för 19 miljoner kronor.
Jägarna tvingades också betala för aktivisterna som motarbetar jakten eftersom även Svenska naturskyddsföreningen får pengar ur viltvårdsfonden. En behandling som inte skulle accepteras för någon annan grupp.
Ändå gör jägarna varje år enorma insatser för viltet. Jakten är en i sammanhanget liten del. Varje år lägger jägarna 2-3 miljoner dagar samt en halv miljard kronor ur egen ficka på viltvård. Det handlar om allt ifrån eftersök vid viltolyckor i trafiken till att sätta upp fågelholkar och anlägga våtmarker.
Jägarna är värda en stor eloge för sitt outtröttliga arbete. Förhoppningsvis blir årets älgjakt en succé med fyllda kvoter. Det behövs. För att fylla frysboxarna, men också för att skydda skogen.
Sverige har världens tätaste älgstam enligt forskningsinstitutet Skogforsk. På många håll i landet är älgstammen för stor. Visst ger det en något bättre jakt, men kostnaderna för skogsbruket blir oacceptabelt höga. Något som varje år tydliggörs i Skogsstyrelsens älgbetesinventering.
De årliga betesskadorna får egentligen inte överstiga fem procent. Ändå uppvisar Norrbotten år efter år en nivå långt över detta, konsistent de senaste åren kring 11 procent av tallarna. I den senaste mätningen var det blott 60 procent av tallarna som inte var betesskadade. Betesskadorna beräknas varje år kosta samhället 7,2 miljarder kronor på grund av minskad produktion i skogsbruket och industrin. Det är inte hållbart.
Jakten är både bra och nödvändig, men den måste balanseras bättre mot andra intressen.