Men i måndags presenterades en rapport för SNS, Studieförbundet näringsliv & samhälle, där forskaren Ronja Helénsdotter gått igenom 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av LVU.
Frågan för studien är: om färre barn hade omhändertagits enligt LVU, hade fler eller färre barn överlevt barndomen? Sorgligt nog visade studien att fler barn hade överlevt om färre barn omhändertagits.Tvångsomhändertaganden ökar risken för suicid, psykisk ohälsa och brottslighet. Orsakerna är flera, kvaliteten på den sociala barnavården och bristande uppföljning av barnens psykiska ohälsa är några av dem som lyfts i rapporten.
Det finns tre sorters placeringar vid LVU: familjehem, HVB-hem och Sis-hem. Rapporten visar ingen signifikant skillnad mellan resultatet beroende på placeringsform men polisens larm om kriminellas kontroll över delar av HVB-hemmen kanske är en delförklaring till varför tvångsomhändertaganden leder till ökad brottslighet.
I en debattartikel lyfter Helénsdotter att det finns fall när barnen gynnas och att hon inte anser att LVU bör upphöra helt men att det inte ska ses som ett verktyg mot brottslighet eller utföras i så stor omfattning som det gjorts de senaste åren. Hon skriver: “I vissa fall kan insatser i hemmiljön ge bättre resultat, även om de rättsliga grunderna för ett omhändertagande är uppfyllda.”
Regeringen har de senaste åren satsat på ett flertal utredningar för att stärka lagstiftningen för LVU. Några av förslagen går ut på att göra det svårare att upphäva LVU. En av orsakerna till att stärka LVU anser regeringen är den ökade brottsligheten. Man vill utreda förutsättningarna att i större grad skydda barnen som tar skada av organiserad brottslighet.
I ljuset av den nya forskningen som kommit är LVU-omhändertaganden en riskfaktor för att hamna i brottslighet snarare än ett skydd mot det. Så länge situationen ser ut som den gör nu är inte LVU en effektiv strategi för att förhindra brottslighet.
Frågan är vad regeringen baserat denna typ av idéer på från början. I SNS rapport står att det har forskats alldeles för lite i dessa frågor. Ändå har politiken starka åsikter om vad det bästa är för barnen. Förmodligen passar det ihop med regeringens idéer om en stark stat som griper in med tvång och agerar vid problem. Eftersom evidensen visar att detta inte skyddar de barn som redan är utsatta bör politikerna tänka om.