Att knyta näven i fickan är förvisso en svensk folksport, och ofta är det något positivt. Men det duger inte längre i förhållande till skolan. Det finns bra skolor, men de blir alltmer sällsynta. Ska det bli ändring på det krävs att föräldrarna går samman och tar det ansvar som föräldraskapet har lagt på deras axlar.
Det kan förstås vara lätt att tänka att eleverna är bättre skickade att lösa problemet. De kan väl ställa krav på skolorna, de går trots allt där. Men så funkar det sällan som ung. Dels befinner man sig i en underlägsen maktposition, ofta på flera sätt. Skolan och dess personal är auktoriteter, oavsett om de agerar därefter. De bråkiga, stökiga eleverna är en annan om än mer informell auktoritet som har nog så mycket makt i skolans korridorer.
Vittnesmålen från Luleås skolor är smärtsamma. Tänk att gå i en skola som påminner mer om Flugornas herre än en utbildningsinstitution. En skola där den starke ges rätt, där den som gapar och bråkar tillåts förstöra lektioner för alla. Där det är fritt fram att kalla andra elever för sådant som hora och bög. Där lärarna är rädda för eleverna.
Hur tar man sig igenom en sådan skolgång – särskilt om man också vill försöka lära sig någonting? Reser man sig upp och ställer krav? Förmodligen inte. Man vänjer sig, som Kjell Höglund skaldade. Man får vänja sig. För de flesta är det den enda verklighet de känner och de vet att den går över om de bara håller ut.
Många lärare vill väl men är bakbundna av ryggradslösa skolledningar. De senare kommer inte att ändra sig med mindre än att det blir väldigt jobbigt för dem att låta bli. Ansvarsfulla föräldrar måste kräva en acceptabel skolmiljö där eleverna respekterar varandra, lärarna och själva skolan. Barn och unga som beter sig illa mot andra måste få gränser satta av föräldrarna. Det är en av föräldraskapets mest grundläggande uppgifter.
Därtill måste föräldrar gå samman och kräva att skolan faktiskt är en plats man inte bara törs utan vill skicka sina barn till snarare än en plats man måste skicka dem till och hoppas att det inte gör alltför stor skada. Skolan ska inte vara en uppfostringsanstalt, men den ska ställa krav på uppförande och se till att dessa efterlevs. Skolan ska vara en plats vigd åt lärande. Så sker sällan längre och det är till men för alla.
Eleverna saknar ofta agensen som krävs. Skolledningarna vill inte agera i onödan eller förstår inte hur fel de agerar. Ska det bli ordning på skoltorpet krävs det nog att föräldrarna börjar ställa tydliga och samfällda krav.