Tisdagens budgetmöte i kommunfullmäktige lämnade en oväntad eftersmak hos rimliga åhörare. Eller flera faktiskt. En var förnekelsens smak. Vänsterpartiet talade om mer socialism för Luleå. Tala om att hoppas på stor utväxling på partiets sex mandat.
För all del, det är fyra fler mandat än det andra stödhjulet, Miljöpartiet, har. Båda kan dock hoppas på ungefär samma utväxling. Partierna får främst skenbara belöningar. Det blir lite utredningar av hjärtefrågor, men några riktiga pengar kommer aldrig att sättas av. Det finns det naturligtvis inte plats för.
Så här är det att styra med socialdemokrater. Över hela landet. Visst finns det undantag men de är få och man gör sig en björntjänst om man föreställer sig att man är ett sådant. Det kommer huvudsakligen att bli socialdemokratisk politik för hela slanten, precis som tidigare. Samarbetet innebär möjligen en större sannolikhet för skattehöjningar och fortsatt kampanj mot bilkörning, men sannolikt inte mycket mer än så.
På tal om skatter var det glädjande att se att Moderaterna i sin budget tog med symbolisk skatesänkning om tio öre. Poängen är att visa en alternativ väg framåt för Luleå. Kommunen är inte bunden att vandra den röda vägen bara för att den har gjort det hittills. En blåare, friare väg finns bara ett val bort.
Och vi börjar se förutsättningarna för ett framtida maktskifte. Ett sådant kan inte ske utan borgerlig samverkan. Blockpolitiken är nödvändig om man någonsin ska kunna ta över makten. Det är därför S alltid gör sitt yttersta för att bryta den.
Tonen mellan de borgerliga partierna har mjuknat igen. Det började den göra redan under slutet av förra mandatperioden men det är tydligt att det har fortsatt i den riktningen. Projektet Samverkan Luleå, som samlade Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Sjukvårdspartiet, har gått i graven. Gamla samarbetsformer läggs åt sidan. Det är gott, därigenom underlättar man för nya samarbetsformer.
Borgerliga partier har en skyldighet att motarbeta det socialdemokratiska maktinnehavet och den skada som det innebär. Det innebär bland annat att man måste samarbeta med varandra i en form eller en annan. Allt annat är att acceptera och underlätta för S att fortsätta styra i evinnerlig tid.
Att vara borgerlig är att dela en ödesgemenskap. Den insikten börjar åter finnas hos partierna i Luleå. Det bådar gott och är något vi ska vara mycket glada för.