Inga paralleller till Strindberg i övrigt, men beskedet om kommunalrådet Lenita Ericsons (S) omedelbara avgång kom onekligen som en chock – för nära nog samtliga. Men borde det ha gjort det?
Det har alltid varit tydligt att Ericson inte egentligen företrädde partiet utan enbart medlemmarna. Normalt sett är det ju samma sak men inte så i Socialdemokraterna. På många håll har partiorganisationen i S sedan länge börjat leva sitt eget liv, och de intressen som finns där sammanfaller långt ifrån alltid med medlemmarnas. Samma sak kan för övrigt ses i stora delar av den gamla arbetarrörelsen, från LO till ABF.
Ericsson har alltid varit medlemmarnas företrädare och därmed ett hot mot ordningen i den lokala partitoppen. Hon var inte partiets kandidat när hon kandiderade till någon av topposterna. Och när hon nu avgår, nästan prick ett år efter att Niklas Nordström lämnade samma uppdrag, är det uppenbart för var och en att hon aldrig accepterades.
I sitt avskedsbrev är det just det hon tar fasta på: det obefintliga stödet från det egna partiet. Att det verkställande utskottet inte respekterar henne eller väljarna som har tagit henne dit. I en intervju i Kuriren berättar hon också hur hon varit ständigt ifrågasatt och inte fått möjlighet att utföra sitt uppdrag.
Att S i Luleå inte mår bra är knappast någon hemlighet. Ändå kommer det knappast att gagna partiet att det kommer i sådan öppen dager som nu. Ericson gör dock rätt i att öppna detta fönster. Ska unkenheten bort måste man vädra. Svårare är det inte. Vilka som ska driva på för den förnyelsen när Ericson lämnat är dock oklart.
Den stora förloraren på avgången är dock Luleå. När ett nytt kommunalråd ska ta över blir det alltid en periods stiltje. Den hade just börjat gå över för Ericson. Vore det inte för coronan hade hon säkerligen hunnit göra mer av ett avtryck och möjligen då även fått lite stadigare mark att stå på i kampen med den egna partiledningen.
Nu blev det inte så. I stället går Luleå från ett års avvaktande och inkännande till en period av total ovisshet för att sedan få ytterligare en period av inkänning och inaktivitet. Det är definitivt inte vad kommunen behöver. Hela landet står inför en strukturomvandling för vilken Luleå på många sätt går i bräschen, men det är inte möjligt utan ett fungerande ledarskap.
S klarar inte längre av att sätta kommunens bästa framför sina egna bittra intressen. Maktpartiet kan inte leda.