På ledarplats kräver ATL att riksdagen ska täppa igen luckan i jordförvärvslagen. Kryphålet består i att man i de två redovisade fallen via fastighetsregleringar lagt till stora skogsfastigheter till små fastigheter som får ägas av juridiska personer och sedan fört över ägandet till sitt bolag. Eftersom den sålda fastigheten ännu inte var taxerad som skogsfastighet då den fysiska personen sålde till sitt eget bolag krävdes inte förvärvstillstånd. Efter ägarbytet har Skatteverket med automatik taxerat om fastigheten till skogsfastighet.
Varken problemen eller lösningarna är svartvita. Framförallt kinesiska intressen köper upp stora resurser i andra länder och ryska intressenter har köpt militärstrategiskt intressanta fastigheter i Finland. Häri ligger ett säkerhetspolitiskt problem där svenska naturresurser har huvudrollen. Till det ska läggas att lokala små ägare oftast är mer engagerade än stora bolag.
En rationell lantbruksenhet är i dag dessutom så stor och dyr att det är svårt att som enskild lantbrukare få tillräckligt stora lån och de lån som ändå beviljas medför en stor risk för ägaren privat. Med externt ägande hade lantbrukarna genom att arrendera kunnat fortsätta växa på driften utan att äga allt som privatperson.
Samtidigt skulle ett ökat externt ägande ge ökade krav på avkastning. Något som hade satt fokus på vilken svag lönsamhet svenskt lant- och skogsbruk har.
Svårigheten med att skapa en levande landsbygd, lokalt ägande och skydd mot utländska intressen är alltså inte nödvändigtvis ägandeformen i sig. Till problembilden hör också att de som lever av det jorden producerar och betalar därefter, inte kan tävla med de som tjänat pengarna på annat och ser jorden som en investering.
Ett anständigt alternativ till att begränsa ägandeformen är att i stället sluta bakbinda småföretagare, och ge dem likvärdiga förtjänstmöjligheter för att kunna ta kampen med storbolagen.
För hur det än är, jordförvärvslagen är till för att skydda jord- och skogsbrukare mot konsekvenserna av att aktörer i andra branscher tjänar mer. Om även små jord- och skogsbrukare de muskler de förtjänar hade budgivningen blivit rättvis, och vi hade haft ett mindre behov av att reglera saker som ägandeform. Det enskilda ägandet är dessutom den största garanten mot samtidens politiska idéer om att förstatliga skogen – 300 000 enskilda skogsägare är svåra att köra över i tysthet.